Populärkultur konsumerad i mitt hem, januari 2012

Veronica Mars säsong 1-3

En gång råkade jag slå på tv:n just när det visades ett avsnitt av Veronica Mars, och jag fastnade. Det verkade lite kul, lite mörkt och ganska spännande. Jag såg dock aldrig mer än så. Nu, flera år senare, önskade jag mig säsong 1 av tv-serien i julklapp och fick den, och jag och Apan plöjde snabbt igenom den i mellandagarna. Den var inte riktigt som jag hoppats - inte lika mörk som jag trodde den skulle vara och mellan varven lite för high school-barnslig för min smak, då jag hade hoppats på någon form av Alias-klon - men på det stora hela var det en underhållande och spännande serie. Vi köpte raskt även de andra två säsongerna för det facila priset av 99:- styck, och har just avslutat hela schabraket.

Sammanfattande omdöme: nagelbitande spänning blandad med lättsamt larv, många snabba, snärtiga repliker, ovanligt bra skildrad kvinnlig vänskap, en del glada skratt och en riktigt, riktigt fin pappa-dotter-relation som det är svårt att inte bli avundsjuk på. Jag rekommenderar alla tre säsongerna för en bra helhetskänsla - ingen säsong stod ut klart och tydligt som bättre än någon annan utan de hade alla sina svagheter och styrkor och gör sig bäst i jätteportion, även om första säsongen höll ihop väldigt bra som en helhet.

Betyg: 7 mördade bästisar av 10.

Ps. Tror ni inte att det där enda avsnittet jag lyckades fånga på tv var seriens allra sista? -__- Kul att ha spoilat sig själv på slutet!

Ps2. Det förekommer datorer i serien som ser ut och beter sig som datorer! Med mappar! Man klickar på grejer! Och de blippar inte hela tiden!

Patrik 1,5

När jag skulle köpa en Hulken-dvd till Apan i julklapp i den eminenta butiken Skivesset så tog jag mig en titt i deras gratislåda (jo, de har en sådan!) och vad hittade jag där om inte den svenska filmen Patrik 1,5, som jag faktiskt velat se en längre tid? 0:- är ju inget att tjafsa om så jag tog hem den och vi blev positivt överraskade. Nog för att jag trodde filmen skulle ha något att komma med, annars hade jag ju inte velat se den in the first place, men den var faktiskt riktigt bra, särskilt (nu kommer det!) för att vara svensk. Jag var rädd att de skulle yttra en massa repliker som lät styltiga och onaturliga, som fallet så ofta är med inhemsk film, men det hände faktiskt inte och skådespelarna var helt klart godkända/bra. Sedan var berättelsen såklart lite förutsägbar, men mycket mindre än jag väntat mig och jag gillar hur de visade gayparet som riktiga människor med olika personligheter och problem, istället för att i välmenande syfte försöka visa att gayfamiljer visst är snälla och bör få adoptera barn och därmed framställa dem som några ständigt leende, regnbågsfärgade lyckotroll. Bra! Jag har kommit på mig själv med att gå och fundera över några av filmens scener flera gånger under veckan som gått sedan vi såg  den, och det är ett bra betyg.

7 fula Stig Lindberg-vaser av 10.

Habibi

Habibi är en serieroman av Craig Thompson. Den är över 600 sidor lång och storyn + teckningarna är FANTASTISKA. Jag sträckläste boken på tre timmar och kommer att läsa den igen för att försöka ta in allt, för den är verkligen proppad med grejer (för att vara lite lagom vag). När jag hade läst färdigt den tänkte jag för mig själv: "Det gör mig ledsen att de flesta människor i världen inte kommer att läsa Habibi." Det säger ungefär allt. Prove me wrong och läs den!

10 kåta sultaner av 10.

Legend of Zelda - A Link to the Past

Jag skaffade detta spel till Super Nintendo när jag var ungefär tolv år. Det var min första kontakt med mer rollspelsaktiga tv-spel än de vanliga springa-hoppa-skjuta som jag hade spelat tidigare (typ Super Mario, Donkey Kong Country och Mega Man). Det är också anledningen till att jag spelar det här just nu. När jag var tolv fattade jag nämligen inte ett jota av det här spelet. Alltså, jag kunde ju springa runt och slåss och leta efter grejer (men va, kan man inte hoppa?) men när det kom långa textsjok så klickade jag bara snabbt förbi dem, för vem orkade läsa sådant, och min engelska var kanske inte så fantastisk på den tiden, och det stod aldrig en massa text i exempelvis Super Mario, men det gick ju bra ändå? Needless to say så kom jag aldrig särskilt långt i det här spelet, där det är av vikt att man läser och tar till sig informationen man får. ^^;;; Att jag ens kom någon vart berodde nog mest på envishet. Så därför spelar jag det nu som vuxen för att känna att jag inte fullständigt slösade bort de där 300 kronorna i Spelgrottan; för att få uppleva hela spelet och se vart det ville komma. Och det är ett helt fantastiskt spel! Men det vet alla redan. Bara inte jag, för jag var tolv och korkad.

Har inte spelat klart det än, men hittills får det 9 popcornklädda, enögda maneter av 10. Om de bara kunde skippat det där irriterande tjutandet så fort man börjar tappa liv. Det är störigt.

Kung Fu Panda 2

Vi såg den här filmen dels för att vi nyligen hade sett ettan och dels för att jag behövde en Victor Garber-fix och hade läst mig till att han skulle göra en röst i den här filmen. Victor Garber, mmmm... ♥ Efter mitt älskade Alias har han inte gjort så mycket minnesvärda saker och ett utsvultet fan tar de småsmulor hon kan få. Låt oss säga  som så: det här var verkligen små smulor. <:/ Vi sitter och tittar på filmens skojsiga introscener och väntar på att hans figur ska dyka upp. Ingen Victor Garber här. Ingen Victor Garber där. Thundering Rhino - det låter ju som en riktig skurkroll... Tufft. Men vänta! Där är han ju! Hej Victor! Hans ljuva stämma ljuder genom högtalarna. Jag piper till och gör mig redo för örongasm.

Då blir han till mos. Efter två repliker. ;_;

Thundering Rhino, pre-splatt

Jahapp, så var det med det. Resten av filmen var väl rättså bra. Po som liten var söt. Po som vuxen var störig, men inte i närheten så störig som i första filmen. Animeringarna var top notch såklart, bla bla bla, fin men lite förutsägbar story. Men... Victooooooooor. ;_; ;_; ;_;

6 byxvägrande småpandor av 10.

.