Allt oftare för jag resonemang i stil med "för vems skull gör vi det här egentligen?" när det handlar om att umgås med folk. Det har väl att göra med att jag börjar bli gammal. De säger ju att det kan bli riktigt svårt att hitta en partner när man börjar bli till åren, för att man har blivit så bekväm av sig att det blir omöjligt för en att släppa in någon i sitt liv och hem och acceptera att de påverkar saker och ändrar ens invanda, trygga lunk. Nu har jag ju redan en partner så exemplet är inte riktigt applicerbart, men vad jag menar är att jag alltmer har börjat känna "varför?" när det gäller att umgås med någon. Jag vet inte riktigt varför det blivit så. Med undantag för mina två (kanske tre) närmaste vänner så finns det inte direkt någon jag känner behov av att umgås med, och umgänge ska väl vara en källa till glädje, inte tvång och press?
Ta till exempel släktträffar. Det är för många människor en källa till ångest. Man tvingas träffa släktingar, vilket förvisso kan vara trevligt, men för de flesta (tror jag) innebär det något av följande:
* folk man inte har något gemensamt med pga ålder
* folk man inte har något gemensamt med pga olika intressen och livsval
* folk som tar sig friheten att kommentera ens livsval på respektlösa/närgångna sätt enbart pga frikortet "de är dina släktingar"
* ständig avstämning över hur det går för en och hur lyckad man är
* folk som beter sig illa och gör tillställningen pinsam, t ex farbror Urban som jämt dricker för mycket på julafton osv
* dålig kommunikation eftersom alla är så inne på sitt, alla är så olika, skämt fungerar inte över generationsgränserna osv
* mer avlägsna släktingar som man inte känner så bra och därför känner sig obekväm inför
* all of the above
Inget av detta är något jag önskar lägga tid och energi på, för jag är för bekväm. Jag kanske är helt ute och cyklar, men jag vill lägga min tid och mitt liv på saker och ting som ger mig glädje. Samtidigt vill man ju också vara en god person. Sååååå... eftersom jag uppenbarligen inte vill gå på dessa släktträffar undrar jag: för vems skull är det då man går? Vem är det som egentligen får ut någonting av det? I fallet "stort släktkalas" kanske det är den gamla matriarken/patriarken som gärna vill se alla sina avkommor och dessas avkommor samlade på ett och samma ställe. Det kan man kanske förstå. Det är kanske roligt för dem att se sina barnbarn osv. Inte ens jag är då så kallhjärtad att jag skulle neka dem det, så jag skulle säkert gå på denna hypotetiska släktträff för att göra dem glada. Men annars då? Vem mer får ut någonting av det?
Självklart är det olika från fall till fall, och en del släkter älskar säkert varandra och njuter av varandras sällskap, men då tror jag att det mer beror på att man faktiskt uppskattar varandra som personer, dvs att ens umgänge blir mer som kompisumgänge, och det är ju det enda umgänget som mejkar sens i min värld. Kompisumgänge för mig är att hänga med personer som bidrar med något av följande:
* glada skratt = gemensam humor
* kittlande av glädjenerven genom roliga aktiviteter som båda uppskattar = gemensamma intressen
* mental stimulans i form av intressanta samtal om ditt och datt = gemensam intellektuell våglängd och lynne
* kliar du mig så kliar jag dig = man har utbyte av varandra och ställer upp för varandra
Det är vänskap för mig. Varför skulle man över huvud taget någonsin umgås med någon som man inte upplever detta med? För mig börjar det kännas som om allt annat umgänge lite grann är påhittat av samhället och sociala regler. Helt ärligt, om varken du eller farbror Urban känner något av dessa fyra ovanstående punkter när ni umgås - varför ska ni då umgås? Jo, för att man "ska" träffa släkten? Eller?
Jag tänker på mina svärföräldrar som med jämna mellanrum bjuder in sig själva till oss och vill träffas. De är också angelägna om att vi ska komma till dem i sommar. När vi träffar dem är de inte ett dugg intresserade av oss och allra minst av mig. De pratar på om sitt och skjuter ibland någon uppfordrande pik till Apan om något han borde göra eller ha gjort. Jag kan inte säga att jag är intresserad av dem heller, men skillnaden är att jag beter mig efter sociala direktiv och försöker verka intresserad. Jag konverserar dem och ställer frågor, men får inte detta tillbaka. För vems skull träffas vi då, undrar jag? Jag vill ju inte, för jag tycker de är dötrista, och de måste ju tycka att vi också är det, eftersom de inte är intresserade av att lära känna oss. Frågan är då varför vi ska ses? Vem vinner något på det? För mig är det bara sjukt mycket slöseri med tid.
Jag inser att jag låter kylig och beräknande som fan, men det skiter jag i. Jag kan inte låta bli att tänka mer och mer i de här banorna, och blir barnsligt irriterad när jag utan någon bra anledning måste socialisera med folk jag inte vill socialisera med. Allting som inte ger en något är ju bortslösande av tid och energi.
Apan har en kusin som verkar vilja träffa oss och har tagit upp detta två gånger. En normal människa hade reagerat på detta med "Åh, vad kul att få träffa en ny person, hen är säkert jättetrevlig!" men jag tänker bara, utifrån att jag sett vad personen har för intressen och åsikter samt hur personen uttrycker sig i text, att vi inte kommer ha något gemensamt alls, så vad är meningen? För vem är detta möte kul och relevant? Varför vill hen träffa oss? Förmodligen för att hen tror att vi kommer ha jättekul ihop, för hen vet inte att Apan själv är blyg och tillbakadragen, och framför allt inte att Apans flickvän är en cynisk och dömande enstöring som inte vill slösa en sekund av sitt värdelösa men bekväma liv på någon eller något som inte garanterat ger utdelning. Hm. Det låter ju inte så bra när man säger det så, men jag kan ändå inte låta bli att känna det. Det finns en del saker här i livet man måste göra som man inte vill, typ jobba eller gå till banken, men all den där övriga tiden då? Varför ska man umgås med folk som man inte får ut något av och som inte får ut något av en själv heller? Vad är meningen?
Det finns två (kanske tre) personer här på jorden som får mig att känna mig värdefull och fullständigt accepterad för den jag är; två (kanske tre) personer som jag kan relatera till, som jag kan skratta och gråta med. Varför nöja sig med mindre än det?
Givetvis kan man bli överraskad, och en del folk man har förutfattade meningar om kan visa sig ha helt oanade sidor som man kan klicka med hur bra som helst. Att på förhand välja bort sociala situationer främjar ju självklart inte detta, det fattar jag ju. Samtidigt är nya sociala situationer som att kasta sig ut i det okända och det får bära eller brista, medan att umgås med mig själv, en person jag kommer hyfsat bra överens med, är tryggt, trevligt och för det mesta givande.
Jag vet inte om jag ska försöka mota dessa tankar i grind, eller om det är lika bra att kapitulera, införskaffa särk och långskägg och snarast placera mig i närmaste avskilda grotta.
.
