Tappad bakom en vagn. Del 2.

(Fortsättning på det här inlägget.)
_________________________________

Jag sitter ibland i smyg och läser på lite om hur riksdagen och regeringen funkar. En gång laddade jag ner ett program på datorn som gav mig blindkartor att försöka fylla i världens länder på. Jag har kollat upp saker som "liberalism" på Wikipedia men blir snurrig i huvudet och måste sluta läsa. Jag har ingen jäkla aning om vad som sker i mellanöstern. Eller på Balkan. Eller någonstans alls. Och jag blir arg för att ingen i min uppväxt berättat och förklarat viktigheter för mig, pushat mig att lära mig och ta reda på saker, tvingat mig att skapa en uppfattning om viktiga frågor. Jag genomled bara skolan och gjorde så bra ifrån mig där som jag kunde för att sedan snabbt kunna sticka hem till min trygga rithörna och fortsätta med det som jag egentligen brann för, det som jag älskade och frivilligt ville lära mig mer om och öva på.

I samma mån är jag arg att ingen såg min vilja och talang för det jag faktiskt höll på med och pushade mig i en kreativ riktning istället. Varför gick en sådan som jag inte estetiskt program på gymnasiet? Tänk vad jag hade kunnat utveckla mig där, hur min lilla talang kunnat tillvaratas! (Och hur jag kunde fått vänner för livet...) Jag hade kanske kunnat bli någonting inom det området på riktigt. Men nej, istället svävade och svävar jag runt i ett märkligt tomt mellanrum där den talang som eventuellt fanns en gång nu gått i träda och min högskoleutbildning (som jag gick på för att "man gör så" och som jag tänkte skulle ge jobb och pengar och lång semester under vilken jag skulle tecknatecknateckna hela dagarna och nätterna) som faktiskt krävde att man var tvungen att plugga och förstå materialet på riktigt sket sig. Bara tänk, var jag kunde ha varit nu.

Den trevligare av de två indietjejerna visade mig hyllan med Darling-tidningar (ack, så saknade de är!) på skolbibblan och hjälpte mig därmed snappa upp lite av kulturen utanför min egen begränsade sfär av animerad film och Disney-fan art. Mitt politiska uppvaknande, i den mån jag haft ett sådant, började under sista året på gymnasiet. Jag fick skäll av min pappa för att jag röstat "fel" i mitt första riksdagsval och min mamma blev sur när jag sade att jag tyckte att EMU verkade som "en bra grej" efter att ha läst ett propagandablad för det, men ingen av dem förklarade alls vad jag borde ha gjort istället eller varför. Dock började jag förstå då att politik var något som existerade och kunde beröra folk.

En dag tillbringade jag uttråkat några timmar i skolbiblioteket i väntan på en buss. Jag hade läst alla tecknade serier som fanns (de var verkligen inte många, och hälften av dem handlade av någon anledning om aids) och drog mig bort till hyllan för sexologi, för sådant var ju alltid intressant, höhö. Jag hittade inget särskilt, men i hyllan bredvid stod böcker om jämställdhet och liknande och jag fick syn på en bok som hette Bimbobakslaget. Omslaget pryddes av tre foton av en skönhetsmiss som tårögt leende tog emot vinnarkronan på sitt huvud. I mina ögon var det en triumfens stund för denna tjej, så jag fattade inte vad som var grejen med bokens titel. Jag började läsa boken. Den pekade på grejer som jag tänkt på och känt av sedan barnsben men inte kunnat se som något annat än naturens ordning. Sedan den dagen var jag feminist.

Jag har sedan dess läst på så gott jag kunnat om allting som har med feminism att göra (det som varit på en nivå jag kunnat ta till mig, så att säga) och blivit stärkt i min övertygelse. Genom feminismen har jag också snuddat vid politik i allmänhet och sakta (mycket sakta) men säkert har min kunskap och förståelse för sådant ökat. Jag kan nu själv använda ord som patriarkat, borgarbracka och populism och förstå vad som åsyftas... men det tog mig väldigt lång tid, och det krävdes att jag själv ända in i själen kände ett intresse för att lära mig om det. Varför såg ingen vuxen att jag slarvade bort skolan?

Jag kan bli så ledsen över den potential i mig som kastats bort. Jag hade kunnat bli något större om någon fångat upp mig och styrt in mig på något, vad som helst. Antingen försökt allmänbilda mig mer, eller rått mig att hardcore-satsa på konsten. Men det var ingen som ens förhörde mig på läxan. När jag som 13-åring, stolt och glad över att ha intervjuat en engelsman för klasstidningen, kom hem och på klockren skolengelska berättade om min dag, sade min mamma till mig på skarpen att "Vi är i Sverige nu och här pratar vi svenska". Jag vet inte varför hon hade problem med att jag gjorde framsteg i skolan - kanske hade (har?) hon själv bildningskomplex.

Min dramalärare på gymnasiet sade en gång följande till mig: "Sök in till Dramatiska Institutet, för tusan!" och jag bara skrattade och påpekade vilken högskoleutbildning jag valt och skulle börja på till hösten. I retrospektiv är han den enda vuxna som någonsin sett mig, någonsin förstått vari min sanna potential låg, och jag skrattade bort det och fattade inte vad han menade. Det är ganska sorgligt. Till och med på konstutbildningen jag gick efter att högskolan gått åt helsike och jag börjat inse det som detta inlägg delvis handlar om, att jag borde satsat på det jag brann för istället, tyckte lärarna att jag kanske inte riktigt var på rätt plats och försökte peka mig i riktningar som jag visste inte var mina.

Nåväl. Realizing you have a problem is the first step to recovery, eller något, så jag gör så gott jag kan. Jag försöker hänga med och läsa på, om politik och samtidshistoria, men ibland är det helt otroligt svårt att veta var man ska börja. Alla händelser är ju så sammanlänkade med andra att om man försöker ta genvägen via Wikipedia för att snabballmänbilda sig är man snart fast i ett virrvarr av länkar till fenomen, händelser, viktiga personer och ismer som alla har en koppling till något annat. Det är inte lätt när man är en puckad tolvåring i en nästan trettio år gammal kropp. Jag läser tidningen ibland och håller mig uppdaterad mycket via bloggar, ofta av unga, smarta, politiskt färgade tjejer i min egen ålder eller äldre. De är som jag skulle vilja vara, som jag hade kunnat vara. De hjälper mig att komma ifatt, och jag kämpar på, men det uppenbara går ändå inte att förneka.

Jag är hopplöst efter.

.

Tappad bakom en vagn. Del 1.

Idag tänkte jag prata lite om mitt ganska rejäla bildningskomplex.

Jag kommer från en arbetarklassfamilj där kunskap inte värderades högt, eller rättare sagt aldrig var på tapeten. I vår familj - ensamstående mamma med tre barn - har allting bara handlat om basala överlevnadssaker som att äta, sova, tvätta sig, gå till skolan, städa och skämmas. Det pratades aldrig om politik, historia, litteratur, geografi och liknande. Vi reste ingenstans. Det fanns inga böcker hemma, förutom kanske ett exemplar av Grottbjörnens folk och dess uppföljare (vilka jag i begynnande puberteten nagelfor efter smaskiga partier, en erfarenhet jag tror jag delar med många...) och jag vill även minnas en samlingsbok om astrologi med titeln Sådan är du & Sådan är du i kärlek. Inte Kafka direkt, men det var inget som brydde mig. Mina största intressen har alltid varit teckningar, film och tecknad film, och det ägnade jag mig mer eller mindre konstant åt under hela min uppväxt. Strängt taget är det väl fortfarande det jag lägger mest tid på, och jag älskar det, men ibland kan jag verkligen känna att det har hämmat mig i min utveckling lite grann. Låt mig förklara.

När jag gick på grundskolan var det ju helt okej att hålla på med sådant; att rita och kolla på Disney-filmer gjorde ju var och varannan unge. Men mitt intresse släppte inte - jag fortsatte med det igenom högstadiet, gymnasiet och högskolan - och i början var det bara en bra grej. Tro nu inte att jag var ett totalt socialt miffo, för jag hade vänner och en långvarig pojkvän under många år, men då jag hade mitt starka intresse för bilderna så blev det ofta så att jag satt hemma och ritade eller kollade på film istället för att gå ut och festa och ligga dyngrak i en buske/smygröka/förlora min oskuld till någon med moppemusche. Detta tyckte jag enbart var en bra grej. Festande har aldrig lockat mig och det kändes bra att kunna sitta hemma i den mysiga, trygga fantasivärlden och leka med pennorna och färgerna. Men folk började ju kolla snett på mig, helt klart. Inte minst mina egna föräldrar som tyckte att jag borde bete mig mer som normala ungdomar. Man kunde tycka att de skulle vara glada att jag var lugn, skötsam och redig men tydligen inte. Oh well. Jag mådde bra med mitt och kände en styrka i att gå min egen väg och inte vara som alla de andra. Mina bästa kompisar (inte pojkvännen, dock) dumpade mig och även om det inte var så kul medan det hände så var det ju uppenbart att vi vuxit ifrån varandra ändå.

Det blev inte jobbigt förrän i gymnasiet när jag började öppna ögonen för världen runtomkring mig och inse att andra människor pratade om annat än tecknad film. Jag fick ett gäng vänner i min gymnasieklass, och bortsett från en som var lite av en raggarbrud med mindre koll än jag, så var de andra två hippa, indie och politiskt engagerade. De bar återvunna tygväskor, var vegetarianer och refererade på daglig basis till grejer som Karin Boye, bob hund och patriarkatet. Jag: o_O??

Det ska kanske tilläggas att jag gick samhällsprogram för att någon sagt att det var det bästa om man ville plugga vidare, och plugga vidare, det skulle man ju. Det var aldrig något jag ifrågasatte, för jag visste att det var det man gjorde. Det hade jag snappat upp från min pappa, som är något mer finkulturell än min mamma, men som jag ändå inte träffat tillräckligt mycket under åren för att det skulle ha någon större inverkan på mig. Tillbaka till ämnet.

Jag blev ganska bra kompis med de här tjejerna och körde på med mina gamla intressen ändå i en relativt obekymmersam samexistens, men efter ett tag började det bli ganska uppenbart att den mindre trevliga av dem inte gillade mig så himla mycket. När jag sade något himlade hon ofta med ögonen eller hade attityden "det är inte lönt att jag förklarar för dig för du fattar ändå inte". Det var inte jättekul att hon ständigt verkade irriterad på mig, men så här i efterhand förstår jag ju att hon måste ha haft ett enormt huvudbry med mig! Var jag inte vänster som de? Var jag höger, kanske muffare? Miljöpartist? Kristdemokrat? Efterbliven? I vilket fack skulle de placera mig egentligen? Varför uttalade jag mig så konstigt om saker och ting; jag var ju ändå 17-18-19 år men verkade helt clueless? Vad för märkligt samfund tillhörde jag? Jehovas? Jag drack inte alkohol och festade aldrig, men var ändå ateist. Jag åt kött men tyckte det var viktigt att panta burkar. Va, va, va? Vad är du för konstig typ, var står du politiskt? Du umgås ju med oss vänsternissar men har aldrig ens hört Belle & Sebastian?

Saken var ju den att jag inte stod någonstans alls politiskt. Jag visste inte ett skit om politik. Det lilla jag kan om politik idag har jag snappat upp under de senaste nio åren, och jag är 28. När vi "lärde oss" om Sveriges politiska partier på högstadiet ritade jag Disney-figurer i marginalerna och lyssnade med ett halvt öra. Det gällde de flesta ämnen förresten - det enda jag över huvud taget intresserade mig för i skolan var språkämnena och de estetiska - men jag hade ändå bäst betyg på skolan för jag hade fattat hur man pluggade inför prov och kunde uttrycka mig väl i text i uppsatser. That's it, I said it. Jag har inte lärt mig någonting alls under hela min skoltid! (Mais je parle français comme une baguette, oui oui.)

På samhällslektionerna under gymnasietiden fattade jag verkligen absolut ingenting. Historia, geografi och liknande kunde jag ta till mig till viss del för det var ju lite som att läsa skönlitterära berättelser om vad som hade hänt, och så kunde jag se det framför mig som filmsekvenser och komma på små fan fics i huvudet om de olika historiska personerna. Men samhälle och politik - uj uj uj. Min samhällslärarinna var en otroligt engagerad och bastant människa som tittade sina trötta tonårselever i ögonen och ömsom vädjande, ömsom uppfordrande brölade: "Jag veeeet att ni har åsikter, var inte rädda att säga dem!" tills den politiskt intresserade besserwisserkillen i klassen öppnade munnen, och så gick hela lektionen ut på att de två förde något slags publik dialog. Inte mig emot dock, för hon hade faktiskt fel - jag var inte tyst för att jag inte vågade säga min mening. Jag hade verkligen ingen åsikt. Jag fattade inte vad fanken de babblade om.

Allting är politik, säger de. Det privata är politiskt. Idag vet jag det, och jag håller med! Men jag hade faktiskt vuxit upp i något så underligt som ett totalt opolitiskt hem. Nej, jag vet att det inte finns något sådant egentligen, för alla val man gör är ställningstaganden och bla bla, men... jo. Jag kom från ett politiskt vakuum. Det är klart att gymnasiediskussionerna var lättare för mina kompisar - de hade det intellektuella med sig i bröstmjölken. Den ena tjejen som jag umgicks med hade en mamma som var bibliotekarie och en pappa som var läkare. Den andras mamma var något slags doktorand. Min mor arbetade med byggmaterial. Var hon stod politiskt visste jag inte, men jag tror att hon var (är?) något slags gråsosse som många andra som inte direkt var så engagerade.

Och jag, jag hade inte fattat att jag borde ha visat intresse för sådant här. Jag hade bara min lilla happy place av färger och dramatiska scener och jag var nöjd med det. Nu, när jag är vuxen och har gått en konstnärlig utbildning där jag trodde att jag skulle finna gelikar ( = insnöade nördar) men där 90% av eleverna visade sig vara politiskt engagerade, har jag insett vilket jäkla HÅL som finns i min hjärna där det borde ha funnits en klump av intelligenta åsikter om agerandet i mellanöstern och Nyamko Sabunis ovilja att kalla sig feminist. USA ut ur Irak! Öhh... liksom, vadå, menar ni? Jag har fattat att jag, den duktiga skoleleven med "läshuvud" och fantastiska betyg, ligger miltals efter mina generationsfränder i allmänbildning klurigare än det genomsnittliga innehållet i en Vecko-Revyn. Jag knäckte pluggkoden men fattade aldrig att jag borde lära mig sakerna på riktigt, för min egen skull. Jag ville ju bara vara ifred och rita. Jag känner mig så otroligt korkad.
_________________________________

Det här blir långt, så jag fortsätter i ett annat inlägg.

.

Just my 50 öre

Gjorde bort mig i mataffären igår kväll. Köpte ett choklad för 16,50 och kassörskan meddelade detta och jag lämnade fram 17 enkronor. Hon frågade om jag ville ha kvittot. Jag sade nej. Hon stod kvar och glodde på varubandet, nästa kund och varubandet igen. Jag stirrade på henne. Tänkte hon snuva mig på mina 50 öre?

Visst, 50 öre är inte mycket att gaffla om men rätt ska vara rätt, och inte tänkte hon väl bara skita i att ge tillbaka den? Hon glodde på mig. Jag glodde tillbaka och sade: "Öhm, jag fick nog inte den sista femtioöringen, va?" och hon bara: "Eh, nej, det finns inga sådana." Det tog mig några sekunder att koppla och sedan kände jag mig som världens största jubelidiot.

Jag hasplade ur mig något om "HAHAHAHA NEJ DET VAR JU LÄNGE SEDAN HAHAHAHA GLÖM DET" och pep därifrån fort som attan. En nackdel med att alltid låta sambon gå och handla har just uppenbarat sig. ^^;; Well, jag lär väl inte göra samma misstag igen.

Prinsessan och Grisen

Vi hade tänkt ha lite läskig, Halloweeninspirerad filmkväll i lördags med en eller flera Alien-filmer (fyndade dem alla på vhs (!) för en tia för några veckor sedan), men Strutsen var jättesjuk och jag och Apan var lagom sjuka, så det blev inget av det. Dock tittade vi ändå på film till maten och det blev Princess Mononoke som faktiskt är ganska obehaglig på många ställen den också, så det var inte helt fel trots allt. Det var nog tredje gången jag såg den, medan Apans Ghibli-oskuld togs med denna film. Jag var ung och dum när jag såg den första gången, men nu känns det som att jag förstår den bättre för varje gång jag ser den.

Shit vad mycket äckligt och otäckt det är i den! o_O Demonerna av blod/slem/maskar, det gröna gegget i gammelgrisens ögon, allt sprutande blod, de stumma/tomma vildsvinen, Ashitakas äckliga arm, det faktum att San tuggar maten åt Ashitaka... ;) Nä, men det är ju faktiskt en väldigt vacker film, men OJ vad mycket grejer det är i den som aldrig hade gått igenom i en västerländsk tecknad film. Nog för att jag till 100% är för mognare och vuxnare västerländsk animation, men det betyder ju inte att jag är ett stort fan av gore. Hu.

Nåväl, filmen är bra och den får 7 av 10 slemdemoner av mig. Jag är inget jättefan av anime/manga men den här är en favorit. Tycker särskilt mycket om den för dess rent procentuellt många och relativt starka kvinnoporträtt.

Mer prinsessfilm blev det redan dagen efter i form av Prinsessan och Grodan, som förresten också innehåller en del spooky partier; när vi såg den på bio blev vi störda av en mamma med livrädd son som krånglade sig ut mitt under filmens gång för att det var för läskigt... Jag antar att den ungen ska vara glad att hans mamma inte tog med honom på Mononoke enligt det gravt felaktiga antagandet "tecknat är bara för barn", hehe.

Filmen är i alla fall helt okej, om än kanske inte den starkaste comebacken för Disneys 2D-film. Jag minns att jag helt spontant började gråta så tårarna sprutade när jag för första gången såg trailern till den här filmen - så mycket hade jag saknat min älskade 2D-animation. Visst kan 3D-filmer vara bra och snygga de också, men rent estetiskt tilltalar de helt enkelt inte mig så mycket som de fina 2D-filmerna från 1989 till 1999, som för alltid kommer ha en stor plats i mitt nördiga hjärta.

Hur som helst så är filmen otroligt snygg med klassiska Disneyfigurer som ser ut som de ska och bakgrunder och miljöer som är helt underbara. Färgskalan inne hos Facilier, hos voodoo-tanten, på restaurangen och under karnevalen är smaskig och right up my alley. Även om Disney kanske inte lyckats perfekt med sina ambitioner så är filmen helt okej ur jämställdhetsperspektiv och även om filmen lider av det klassiska "en kille och en tjej träffas, blir kära och är i princip redo att gifta sig med varandra inom loppet av en dag"-fenomenet så blir jag ändå riktigt glad när de unga tu (spoiler...) till slut får varandra och hjälps åt med restaurangen. Fint! Det finns även en fin kvinnlig vänskap som inte innehåller något rivaliserande eller annan irriterande aspekt. Filmen är ganska rolig och även sorglig, och det finns en del helt okej låtar, även om jag inte kan minnas hur de går så här i efterhand.

När jag såg den på svenska på bio var jag lite mer "meh" över det hela men nu när jag sett den med de riktiga engelska rösterna/accenterna förhöjdes intrycket och jag tycker gott att den kan få 7 av 10 grodlår. Bäst är färgskalan och miljöerna, eldflugan Rays relation med drömtjejen Evangeline (rörande!), Facilier (liknar han f.ö. inte Prince jättemycket? Eller vem är det han ser ut som?) och den fjolliga låtsasprinsen som lockar fram fler skratt än en tyrolerhatt någonsin lyckats med.

Varför min pojkvän är bäst

Jag: *sitter bredvid Apan på en stol och tänker lägga av en liten prutt för komiskt effekt*
Prutten: *blir överraskande lång och extremt högljudd, i det närmaste ett ylande mot plaststolens yta*
Jag: *stoppar bryskt ylandet*
Apan: Hahaha!
Jag: Förlåt! Jag blev tvungen att avbryta den i förtid för jag blev så generad; det var inte sådär den skulle låta.
Apan: Synd! Jag hade velat höra hela.

♥

Fredagslista

Vad åt du till frukost?
Rågkusar med smör, ett äpple, några nävar havregryn direkt ur påsen, ett stort glas vatten och en massa tropisk juice.

Vad har fått dig att skratta idag?
Några efterblivna före- och efterfoton på Strutsen som just klippt sig.

Vad har du på dig just nu?
Svettluktande morgonrock. Tvättid på måndag. <:/

Hur ser resten av dagen ut?
Jag ska jobba fram till Apan kommer hem och sedan (jag hoppas ni antecknar nu för detta är jävligt unikt och intressant!) förmodligen laga middag.

Vad händer ikväll?
Förhoppningsvis lite tv-spel eller någon film. Vi har fortfarande en massa filmer som vi införskaffat under året som vi inte hunnit kolla på än. o_O Vi har också kommit till Asylum-banan på Alias-tv-spelet och det är ju spännande. Älskar att höra skådisarnas röster igen. ♥ Men jag tycker nästan de kunde ha haft riktig film istället för datoranimerade stela gubbar i filmsekvenserna mellan banorna. Det hade varit bättre och snyggare, och så hade jag ju fått se Jack på riktigt igen... *yl av saknad*

Och på lördag?
Errrh... jag kommer inte ihåg om det var något på g den här helgen...? Tror inte det. Men det är skönt att bara vara hemma och ta det lugnt/få saker gjort också, så det blir la gôtt, änna.

Och på söndag?
Samma... I sure know how to party.

Vad är det roligaste som hänt dig den här veckan?
Vet inte om det hänt något riktigt roligt. Hmm... Jag var riktigt jäkla duktig med mitt jobb igår och presterade ungefär dubbelt så mycket som jag brukar på en dag. Det var kanske inte "roligt" men jag kände mig rätt duktig och stolt över det.

Och det absolut sämsta/tråkigaste?
Jag har sömnproblem, men det har jag ju alltid. Jag hade en mardröm och psycho hillbillies igår som lämnade en odefinierbar obehagskänsla i mig precis hela dagen. Otäckt! :/

Helgens tre bästa låtar?
Garou - C'est comme ça

Orup - Lita aldrig på gifta män

Garou igen - The sound of silence

Hur lyder dina senast tre inkomna sms?
1. Saknar dig med! Yay, disneyland o fredag! :D Tänkte bara lite snabbt säga att jag får med mig 4 qourn [sic!] så du behöver inte tina nåt :3 jag älskar dig! Pussar <3<3

2. Hej lilla söt! Hoppas du sluppit inavlade hillbillydrömmar inatt *kramar* hade blandad kompot [sic!] av drömmar själv, bäst av allt med myspys med dig <3 mår mycket bättre än igår och vaknade utvilad och på bra humör :3 hoppas du haft liknande morgonupplevelse! Lycka till med allt idag, superduktjem, du rockar <3

3. Oj, vad avhugget! ^^; Tack för en trevlig kväll i alla fall <3

Vad dricker du i helgen?
Juice och vatten.

Bästa bakfylletips?
Ingen aning, har aldrig varit bakfull eller full. Drick inte så förbannat, kanske?

Träd, hästar, svanar, disk

Apan sade imorse att han hade drömt att vi bråkat. Tydligen hade jag tyckt att han matchade och koordinerade färgerna på frukterna och bladen på det lilla trädet (!) som växte på hans huvud (!) på ett dåligt sätt, och han hade blivit irriterad för att det inte gick att göra något åt saken. Jag var visserligen sömnstörd och slutkörd, men jag skrattade gott åt detta en lång stund. Stackars kille! Mina sura perfektionist-tendenser har nu letat sig in i hans undermedvetena för att kritisera hans estetiska val även i sömnen. Inte kan jag väl hjälpa att det är snyggare om han sorterar de orangea bladen enligt det gyllene snittet...? ^^

Jag drömde för övrigt också att vi bråkade. Undrar varför, för den senaste veckan har vi verkligen haft det jättebra tillsammans. I min dröm blev vi ovänner för att jag tyckte att han rörde för lite vid mig. Han stormade ut och jag skrek något argt efter honom, och strax därefter kom ett jättelångt sms där han skrev att anledningen till att han stötte mig ifrån sig fysiskt var att jag inte uppmuntrade och visade tillräckligt intresse för hans passion för hästar (!).

Ooooookeeeej...

Jag tror Strutsen ska komma hit ikväll men jag har inte fått svar än. Vi skulle nog kolla på Black Swan som Apan hyrde. Jag är lite orolig för att se den - den verkar vara fin estetiskt sett, men utifrån vad jag läst och hört misstänker jag att den kommer vara märklig ur ett feministiskt perspektiv. Det känns lite jobbigt. Jag är en sådan efterbliven amatör när det gäller sådant att jag är rädd att jag kommer att fatta filmen fel. *bildningskomplex*

Dags att börja jobba. Jag har sovit knappt fem timmar inatt och klev ändå upp och diskade lite innan frukost. För detta känner jag mig duktig. Jag borde nog göra klart disken nu när frukosten är uppäten... Blergh. Men sedan ska jag jobba!

Dagens...

Frukost: Tre rågkusemackor med smör ("ett bröd för tuffingar"), ett stort glas vatten, en halvliter hallondryck och en banan.

Kläder: En blå tunika och ett par trosor med citroner på. Inga brallor (än).

Låt på hjärnan: "L'enfant Trouvé" från Notre Dame de Paris. Kåmm schamä an schiän na ämä son määääätr!

Sak som gjorde mig glad: Apan som just kom hem och visade sig vara sötare än sötast. En trevlig liten tjatt med Strutsen. Tanken på den goda middagen vi ska laga idag. Att vi nog ska kolla på film ikväll.

Sak som gjorde mig irriterad: Att jag måste diska en megamonsterdisk för att kunna laga dagens middag. ;_; Att jag fick ett konstigt, egentligen harmlöst brev från Skatteverket, men det gjorde mig orolig sekunderna innan jag öppnade det. Att jag fick hem nytt material att arbeta med men saker fattades.

Sak som gjorde mig "O_o?": En ytlig bekants märkliga blogginlägg.

Mat: Tomatsoppa med fetaostmuffins. :9

Två år med Apan!

I lördags firade jag och Apan två hela års bakterieutbyte medelst tunga och vi hade glädjande nog en fantastisk dag. Allting var helt underbart och jag måste säga att jag är inte så lite förälskad i min lilla primat för tillfället. ♥

Dagen började med att Apan bakade ett smaskigt rågbröd (som tyvärr inte riktigt ville släppa från formen och därmed fick lite konstig konsistens, men man kan inte få allt...) medan jag färdigställde ett kärlekskorsord som jag hastigt hade knåpat ihop kvällen innan, med ord som hade koppling till honom, mig och vårt förhållande. (Ja, sötsliskigt så det räckte och blev över. ^__^) Brödet åt vi sedan tillsammans med smör, flingsalt och favoritblåbärssoppan från Sagolika. Medan vi åt löste Apan korsordet, som han för övrigt blev mycket imponerad av, och gav mig en present, som var en superfin gammelrosa kofta som jag hade gått och glyst på i några veckor. Vi hade inte sagt någonting om att ge varandra presenter så jag blev både jätteglad och skämdes som en hund för att jag inte hade någon present... men han hävdade att det var helt i sin ordning. :S Dessutom fick jag en Brämhults hallondryck, vilket är ungefär det godaste som finns på jorden. ;_; Fina apa!

Sedan kom han med ännu fler överraskningar: han hade hyrt tre stycken filmer på veckolån! :) Vi hyr aldrig film så det var riktigt kul. Det var Igelkotten, Black Swan och Rango. Till middagen kollade vi på Igelkotten, som var en fin och mysig fransk film. Alla högljudda omdömen på omslaget av typen "Hela mitt liv förändrades av den här filmen och jag bölade som ett vattenfall!!!!!11" höjde förvisso förväntningarna lite för högt och jag tyckte filmen var lite förutsägbar (jag har inte läst boken... visste inte ens att det fanns en) då den följde alla regler för hur man gör en lagom udda och quirky film med fint budskap som drar i hjärtsträngarna på artsy indievis, men den var ändå riktigt bra och vacker. Jag tyckte mycket om huvudrollsinnehavarna, särskilt portvakterskan. Det är inte ofta man ser sådana här tjejroller. Jag blev överraskad av slutet, men när jag tänkte på filmen efteråt så kändes det som det enda logiska egentligen, i alla fall rent dramaturgiskt. Fyra  Mozart-spelande toaletter av fem!

Vi spelade också Alias till PS2 en stund, och kom till en ny bana. Roligt! Det bästa med det spelet är när Vaughn, Dixon, Marshall och framförallt Jack pratar direkt till en och ger en instruktioner och uppdrag - då känns det som att de pratar med mig, bara miiiiig. ♥__♥ Moget, jag vet... Mer vuxen var dock diskussionen vi hade på morgonen om integration och rasism. Det låter kanske inte som en kul sak att göra på sin tvåårsdag, men med tanke på att det inte är Apans starkaste sida att prata länge om djupa ämnen så tyckte jag att det var jättekul och uppmuntrande att vi fick med även en sådan sak på vår fina dag. :)

Maten då? Jo, den  blev hellyckad också. ^w^ Ugnsbakad lax på en bädd av fänkål och spenat, och till efterrätt marängsuisse (är det snobbigt av mig att stava det så? Äh, det skiter jag i, i så fall...). Hur. Gott. Som. Helst. *Homer Simpson-dregel*

Sedan gick vi en lång promenad och kvällen avslutades med ett rejält famntag. Gott så! Dagen efter kändes det som dagen efter julafton och det var nästan sorgligt att tänka sig att det var ett helt år till nästa gång... Förhoppningsvis kan vi kanske göra något kul tillsammans innan nästa årsdag ändå. ^^

Finaste, bästa Apa. ♥ Jag ser fram emot att se vad vi ska fylla vårt tredje år med.

Laxpasta

Tänkte bjuda på ett litet recept så här i all enkelhet. Jag är egentligen allätare men lever i praktiken som lakto-ovo-vegetarian - äter vegetariskt 5-6 dagar i veckan och på den sista dagen kanske fisk. Ibland blir det fisk två dagar i veckan, men gris, kossa eller kyckling äter jag högst en gång i månaden i snitt, ibland ännu mer sällan. Anledningen till att jag inte helt och hållet är vegetarian är helt ärligt för att jag blir så grymt lätt uttråkad. Jag tycker det är svårt att komma på vad man ska äta till middag från dag till dag och skulle jag bara ha strängt helvegetariska saker att välja på så skulle jag krevera av tristess och monotoni, och så vill jag inte ha det, för mat är ett av de stora glädjeämnena i mitt liv. Så ja, jag har skitdåligt samvete och jag tycker köttindustrin är vedervärdig, men jag tröstar mig med att jag i alla fall inte är som de gubbar som nästan gör i brallan av panik när de hör vettiga förslag som "En köttfri måndag" och liknande...

Vadan denna långa, ursäktande disclaimer innan själva inlägget? Jo, för nu blir det lax, hörni. ^^;;; Jag höftar alltid all mat så det finns inga riktiga, ordentliga måttangivelser, men ni får gå på känsla.

2 portioner (räcker säkert till fler men jag äter jättemycket...)

några små schalottenlökar
lax skuren i småbitar
en burk hela, skalade tomater
en slurk vitt vin
vitlök
salt & peppar
spenat

Finhacka löken och låt den svettas i matfett i en kastrull en stund. Salta och peppra laxbitarna lätt och stek dem i en stekpanna tills de är klara och fasta. Riv sönder de hela tomaterna och släng i dem i kastrullen. Häll på en slurk vitt vin efter smak. Ha i vitlök. Låt det puttra runt tills det hela har fått en fin konsistens. Lägg i laxbitarna i såsen och rör om så de tar smak. Smaka av med salt och peppar. Lägg i sköljda spenatblad och rör runt så att de blir varma men inte mer än så. Klart!

Serveras med pasta eller, som i det här fallet, nybakat bröd. Man kan också strö över lite solrosfrön eller liknande till serveringen. Omnomnomnom.

Gräsänkling blues

Apan är bortrest i några dagar, vilket såklart är tråkigt. Han reste för fyra timmar sedan och jag saknar honom redan. Jag ska nog överleva, men det är ju alltid roligare när han är här. Jag ska dock försöka få lite grejer gjorda, men känner jag mig själv rätt kommer jag sitta fastklistrad framför datorn tills jag dör av ett brustet blodkärl i häcken. Jag skriver detta inlägg för att peppa mig själv att inte göra just det. Dö alltså. Eller... jag menar... äsch. Detta borde jag göra istället:

*jobba koncentrerat
*plotta
*laga och äta riktig mat
*tvätta mig och vara som folk, dvs ej såsa runt i morgonrock och pyjamas till eftermiddagen
*förbättra min dygnsrytm
*hugga sönder en madrass i många, många småbitar
*skriva en matsedel för nästa vecka
*ta promenader

All right!

Orup

Igår kväll var Orup på Stora Scenen på Malmöfestivalen och jag var givetvis där. Omodern som jag är så lyssnar jag än idag på gamla Orup-skivor från 80- och 90-talet, och jag är ett stort fan, kanske ett av hans största. Det är inte som att jag inte kan se hans fel och brister, men han har ändå hängt med mig sedan jag var en liten spädis (spädgris?) och aldrig gjort mig något ont, så jag lyssnar på honom än med gott mod. Han gjorde en riktigt dålig skiva någonstans vid mitten av 00-talet men förutom det så levererar han än idag, tycker jag.

Och det gjorde han verkligen igår kväll också! Herrejesus, gamla gubben till att hoppa omkring och ha sig på scen. Karln är ju 53 år, för bövelen, men fysiskt var det minsann inget fel på honom. Jag brukar inte reagera på sådant - är inte typen som dreglar över muskler, precis - men jag kände mig tvungen att armbåga Apan i sidan och påpeka att vi nu hade bevis på att man uppenbarligen inte behöver få värsta gubbmagen och allmän pensionärsaktig fysik bara för att man blir äldre, så nu har min kära pojkvän ingenting att skylla på när han väl börjar närma sig den åldern om sisådär trettio år. Hoho. Ja, jag säger då det. Fejsmässigt sett så har ju Orpan alltid sett lite medelålders ut, men nu hade han dessutom kombinerat det med en inte så smickrande mörkfärgad frisyr som fick honom att likna Hannibal Lecter vid vissa tillfällen (hans jeansoverall kan ha bidragit till det intrycket dock). Nä, Orup ska vara blond, så är det bara.

Hähä, nu har jag gjort mitt till jämställdheten för ikväll och objektifierat artisten genom att dissekera hans utseende istället för att kommentera på det som borde vara det viktiga, nämligen musiken. ^^;;;

Ahem. Musiken var bra! Jag blev mycket förvånad över att han inledde med "Sibyllan" från förra skivan. Jag visste inte att den var en hit eller allmänt känd. Sedan blev det lite från nyaste skivan och sedan lite mer från förra skivan, och efter ett tag började den förväntade och efterlängtade hitparaden med alla gamla låtar - allt från "Min mor sa till mig" till "Vid min faders grav". Yaaaay. Apan och Strutsen var duktiga och videofilmade en del, men jag var inte lika duktig på det. När jag filmade skulle jag vara rolig och härma det som de säger på skivan, precis i början av "Baby!" ("All the way from Enskede station... Orup!"), och det gjorde jag också på ett mycket träffande sätt, och mina vänner skrattade gott. Jag blev helnöjd över att detta kommit med på film. Sedan insåg jag att jag inte startat kameran. ;_; Oh well, man kan inte vinna jämt, eller hur man ska säga...

En sak som var väldigt tuff dock, var att vi gick förbi Orup när han precis anlänt till Stora Torg och skulle in i logerna. Ett gäng människor hade stannat honom för att fotografera och tigga autografer. Jag stod kanske fem meter från honom, omg. *INSTA-STARSTRUCK* o_O Apan och Strutsen försökte få mig att gå fram men... nää, jag vågade inte. Och jag ville inte riktigt heller. Hade jag varit tonåring hade jag inte tvekat, men nu när jag är gammal och vis tycker jag att man inte riktigt ska komma för nära sina idoler, på grund av risken att de på något sätt förstör bilden man har av dem... och jag är tyvärr väldigt känslig för sådant. Så jag avböjde, men det var riktigt häftigt ändå.

Favoritnumret var nog klassikern "Regn hos mig". Det blev såklart allsång av den på direkten och Orup lät publiken sjunga en stor del av den själv. Det var kul och gåshudsrysigt för mig, så hur kul och gåshudsrysigt måste det inte vara för Orup själv, som vet att han skrivit den här låten som gått rätt in i hjärtat på typ varenda svensk som lyssnade på radio på 80-talet? (Speaking of which så var det väldigt mycket 40-plussare i publiken, precis som jag förutspått. ^__^)

Jag blev också våldsamt glad och överraskad över att han körde "Linda sa" från "Stockholm och andra ställen" (1992!), för den är väl inte speciellt välkänd och Strutsen och jag hade skämtat tidigare på dagen om just det, typ "Höhö, han lär ju inte köra 'Uppringd & Andfådd' eller typ 'Linda sa' i alla fall, höhöhö", så döm om min förvåning när han hade valt just den! (?) Kul kul kul var det i alla fall; det kändes som att jag och Strutsen var de enda på stället som kunde hela texten till den, så det fick mig att känna mig oh so speshul. ^w^

Något mer som var konstigt var att han inte körde "M.B" eller "Stanna hos dig", men man kan inte få allt. Överlag var det en mycket bra konsert, och vi var alla tre helt fånigt glada när vi gick därifrån. Jag var extremt torr i halsen efter att ha ätit sura remmar och gapskrikit låtar i 1½ timme, så vi gick in på ett nattöppet Statoil och köpte en mineralvattenflaska för 27 spänn. o_O Det var mindre lyckat. NEVAR AGAIN.

Allt som allt: 4,5 jeansoveraller av 5. Att det inte höll hela vägen är mest mitt eget fel, som utan att märka det lyckades stänga av filmkameran flera gånger när jag försökte zooma in och ut, vilket gjorde mig lite upprörd. Men det viktigaste är ju att jag fick se Orpan live, inte att jag kan återuppleva det hela om och om igen i skabbkvalitet på datorn. Errghhh...

Sydsvenskan var ganska positiva till spelningen, vilket gjorde mig glad, men jag blir sjukt störd på medias ständiga slentriandissande av Anders Glenmark. Vad har människan gjort er egentligen?