Hur man inte skriver en bok

Ibland slår den gamla skrivdjävulen klorna i mig och jag önskar att jag kunde börja skriva igen. När jag var liten och tonåring skrev jag hela tiden och tyckte själv att jag var skitbra, påhejad av lärare som var impade av mina författarskillzorz i förhållande till min ringa ålder och gärna läste upp mina alster inför klassen. Allt jag skrev då var naturligtvis skit, det kan jag ju se nu, men jag var ändå begåvad för min ålder och alla klasskompisar var övertygade om att jag skulle "bli författare när jag blev stor".

Nu använder jag visserligen mitt skrivande och förmåga att hitta på plottar i mitt yrkesliv idag, så helt fel ute var de inte, men det har aldrig blivit av att jag faktiskt skrivit en riktig bok (än, i vart fall). Ibland blir jag så himla sugen på det (t ex när man läser en bra och inspirerande blogg som den här, men jag känner av mina begränsningar och vågar inte riktigt försöka. Inte riktigt än. Det senaste jag skrev var en slashfic till min favorit-tv-serie Alias, men den var för det första på engelska och hur bra man än är på det så är det inte samma sak som att skriva på sitt modersmål, och för det andra var det en fan fic så jag behövde inte skapa och bygga upp riktiga figurer då de redan fanns färdiga och klara att börja leka med. Dessutom (även om vissa bitar faktiskt är helt klart fungerande och dessutom rätt heta) blir reaktionen *cringeface* *cringeface* *cringe* *cringe* när jag försöker läsa igenom den nu ett par år senare. Såååååååå... den räknas inte riktigt.

Hur som helst försöker jag peppa mig lite att ta tag i skrivandet igen och i julklapp önskade jag mig följande bok:

Enligt recensionerna skulle den vara fantastiskt rolig och hjälpsam. Tja, efter att ha läst ut den i dagarna kan jag väl säga så här: den var ganska rolig. Jag fnissade till flera gånger (borde kanske gapskrattat - vet inte om det är jag som är svårflirtad eller recensenterna som är lättroade) och boken var mycket skojigt skriven, uppdelad i olika skämtsamt döpta punkter med inte-så-autentiska exempel på hur man inte skulle skriva, följda av kortare kommentarer om varför detta var fel och dåligt. Jag hade dock nästan klarat mig lika bra med enbart kommentarerna. De var roliga de också men ändå koncisa och to the point. De putslustigt roliga exemplen på hur man inte skulle skriva kändes väldigt forcerade tyckte jag.

Liksom... jag vill inte vara neggo, så visst, de var kul, men de var så otroligt överdrivna att jag inte tror någon skriver så illa, så jag vet inte vem som ska ta åt sig. Det var väl lite grann meningen också, att peka på riktigt dåligt skrivande, men eftersom exemplen var så överdrivna så har jag svårt att bedöma utifrån den här boken hur bra eller dåligt mitt skrivande egentligen är. För att jag inte skriver så dåligt som exemplen, det är ju uppenbart. Betyder det då att mitt skrivande är godkänt? Vad jag menar är att med lite mer realistiskt dåliga exempel så hade jag lättare kunnat sätta in mitt eget skrivande på en skala i förhållande till dem. Nu blir det som att allting duger så länge man inte skriver som en fullständig idiot. I dunno...

Sträckläste boken gjorde jag i alla fall, så det var ju en kul läsupplevelse. Men jag vet inte hur mycket nytta jag kommer ha av deras råd, eftersom jag tyckte mig redan känna till alla regler de presenterade. Bonus får författarna dock för slutkapitlet som handlade om en av de viktigaste texterna man någonsin skriver om man vill bli publicerad, nämligen brevet till förlaget. Gör man dåligt ifrån sig där kommer de kanske aldrig ens börja läsa ens riktiga text. Det kan vara värt att komma ihåg.
________________________________

EDIT: På tal om bra och dåliga texter... Läs det här inlägget hos Jazzhands. Otroligt bra skrivet - fick mig att minnas en massa jag nästan förträngt: gympahallen, hur den luktade, gympakläderna man hade, pinsamheten, danslektionerna, lärarnas oförstående för pinsamheten... Ugh! Jag minns ingen David Silver-kille som tog min hand dock, konstigt.

.

En lista som ingen bett om

1. Vad gjorde du för tio år sedan?

Gick sista terminen på gymnasiet och skrev på en skönlitterär berättelse som jag hade tjatat mig till att få skriva som specialarbete i trean, snarare än en riktig uppsats som man egentligen skulle. Den blev lång, men inte färdig. Fick MVG på den ändå. Jag minns den vintern, hur jag hade fått låna en dator att ha i mitt rum och jag bara skrev och skrev och skrev och var så inne i min berättelse och tyckte den var så bra. Dygnet runt skrev jag med febrig intensitet och (av någon anledning) Roger Pontares I vargens spår på repeat. Needless to say är det rejäl skämskuddevarning på den "boken" om jag till äventyrs skulle kika i den idag.

2. Vad gjorde du för ett år sedan?

I princip samma som nu - sitter på min rumpa hela dagarna och tuschar, färglägger, skriver och slösurfar. Jag bor på samma ställe och har samma intressen och umgänge. *trokit svar*

3. Fem snacks du gillar

Är glass snacks? Glass är fan bäst. Särskilt Rocky Road.

Torkade tranbär!

Frukter av alla de slag, även frysta

Mintchoklad (men äter det aldrig för jag får sådan gruvlig finnångest efteråt)

Ostchips ( -"- )

4. Fem sånger du kan hela texten till:

Alla låtar av Anders Glenmark, Orup, Army of Lovers och Di Leva från 80- och 90-talet.

5. Fem saker du skulle göra om du blev mångmiljonär:

Köpa ett hem som jag verkligen trivdes i och som jag aldrig skulle behöva flytta ifrån, kanske någonstans där det var lagom varmt, lite som en ständig vår, där jag skulle bo med Apan och även Strutsen.

Anställa en person som tog hand om mig varje dag och såg till att jag alltid såg perfekt ut medelst hudbehandlingar, hårstyling, smink och klädval. Denna ytliga önskan sponsrad av tio års oavbruten utseendeångest, thank you very much.

Köpa presenter till de jag älskar. Många presenter.

Aldrig jobba på något tråkigt jobb, bara göra saker som jag tyckte var kul.

Ge pengar till organisationer och projekt som jag tyckte var viktiga.

6. Fem dåliga vanor:

Rör inte på mig tillräckligt. Jag har inga viktproblem, så det är inte det som är grejen, men jag är rädd att musklerna ska förtvina eller något. Ett tag gick jag en timmes promenad om dagen men det var länge sedan jag höll igång det. Borde börja igen, men det är så förbenat kallt. Snöblandat regn as we speak. >_< Det blir nog bättre till våren...

Har väldigt svårt att inte klämma och peta på äckliga saker i mitt fejs. Har dock blivit bättre på det efter lite terapi.

Är riktigt lat. Tänker ofta frasen "Äsch... det där får Apan göra när han kommer hem" och skäms när jag inser att jag just tänkt så, och tvingar mig göra saken bara därför. Damn you, Jiminy Cricket!!

Smular knäckebrödssmulor och skvätter apelsinkladd i tangentbordet när jag äter framför datorn... vilket jag gör hela tiden.

Kan ha ganska stort bekräftelsebehov och vara lite grälsjuk ibland.

7. Fem saker du gillar att göra:

Äta saker. "Gilla" är inte ett tillräckligt starkt ord här.

Hänga med Apan och Strutsen och göra vad som helst, t ex spela tv-spel och sällskapsspel, titta på film eller bara sitta och snacka om högt och lågt.

Glo på internet.

Läsa serier, gärna från amerikanskt indiefolk som är jämngamla med mig.

Intensivplöja en tv-seriebox med valfri kamrat, så pass hårt att man drömmer om karaktärerna på natten och blir ledsen när man måste skiljas åt när serien är slut.

8. Fem saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa:

Sex, knark, cigaretter, alkohol...

En OnePiece/ett par foppatofflor.

Något mintgrönt/ljusturkost plagg. Har alltid hatat den färgen. Dock har jag med åren till viss del börjat acceptera mörkare turkost (snarare petrol, men ja...) så man kanske inte ska säga aldrig - en dag sitter jag kanske där i en mintgrön OnePiece. Hu!

En vräkig mobil, tv eller hemmabiosystem bara för att försöka bräcka grannen. Jag funkar inte så.

En bil.

9. Fem favoritleksaker:

En fungerande dator, vilken som, så jag kan skriva, surfa och jobba.

Super Nintendo

PlayStation

Dvd-spelare

Salladsslunga

10. Tio personer jag vill se göra den här utmaningen:

Kungen, Jesus, Hitler, Napoleon, Michael Jackson, Marie Antoinette, Victor Hugo, Lady Di och bockstensmannen. Och du som läser detta.

.

Och till Pomelo! Styrde vi vår sista resa! Och jag kunde inte hindra dig

Jag är kär. Min nya kärlek heter pomelo. Har varit lite skeptisk till att testa nya citrusfrukter efter att jag testade en som var jättejätteäcklig! Jag lovar. Men så fick jag för mig att testa en honungspomelo där de låg stora och svulstiga i Nettos fruktlåda och lockade med ett förföriskt "12 kronor styck". Jag blev lite skeptisk när jag öppnade upp den och dess fruktkött verkade torrt och kompakt och skalet jag höll i min hand mest påminde om en fuktig blöja i konsistensen. Köttet ser dessutom mest ut som långa fibrer/konstiga aliendjur. Lite obehagligt. 

Jag trodde det skulle smaka beskt som en grapefrukt men lo and behold, det gjorde det inte! Det smakade som en grapefrukt utan det äckliga; bara friskt, fast och ljusgulgrönt som en vårmorgon. Och de är så stora att man kan äta sig mätt på en. Det är lite som i min barndoms fantasier om att hitta frukter som är lika stora som ens huvud, typ. Tänk att äta ett körsbär som är lika stort som en basketboll. *Homer Simpson-dregel* Så jag kan verkligen rekommendera att just du testar en pomelo. Som den gamla visdomen lyder: det är gott. 4,5 fuktiga blöjor av 5 (ett halvt poäng avdraget för att frukten är lite krånglig att ta sig in i, samt att man verkligen bör undvika att få i sig något av hinnorna och det vita omkring - det är jättejätteäckligt).

Ps. Kolla vad roliga de ser ut när de hänger på träden!

.

Emic Pickey

Vi fick en Nintendo Wii i julklapp. Det gjorde oss så här glada:  :D  :D  :D  (Och ja, vi är troligen sist i världen med att skaffa Wii, men hallå, vi är fattiga...) Vi har dock knappt några spel till den, så det har inte blivit så mycket spelat än. Ett Mario Kart ingick men det tycker jag inte är så kul, så jag ser fram emot vad annat som ska införskaffas så snart pengar finns. Strutsen lyckades åtminstone övertala sin bror i Stockholm att låna oss Wii Sports och Wii Sports Resort, så lite bowling, ping-pong och kanotpaddling har det blivit här hemma i vår minimala etta under de senaste veckorna.

Jag visade mig vara fullständigt värdelös på att hoppa fallskärm och jag fick aldrig in knycken när det gällde att göra trix på vattenskidor (vilket gjorde mig upprörd och sur som en liten unge), men å andra sidan verkar jag ha oanad talang när det gäller låtsasgolf och att pricka en låtsasbasketkorg. Skojigt! Stor frustration uppstår dock när man inte riktigt förstår om ens dåliga resultat beror på att man faktiskt är dålig, eller bara inte riktigt har fattat hur man ska använda wiimoten i det specifika momentet, eller på att wiimoten är felkalibrerad. Nåväl, kul hade vi alla fall, särskilt på nyårsafton då Apan, Strutsen och jag paddlade kanot i vardagsrummet med sådan frenesi att vi vek oss av skratt och hade träningsvärk i armarna dagen därpå.

Vårt enda "riktiga" spel, so graciously bestowed on us by Strutsy, är Epic Mickey. Jag må vara gammal Disney-fanatiker men jag har ändå aldrig varit inne på Musse, Kalle och company. Dock blev allas vårt intresse fångat när vi fick syn på några snygga och mörka bilder från spelet under förra året, och vi blev skitsugna på att få testa det. Det var faktiskt en av huvudanledningarna till att vi ens önskade oss en Wii. Hur som helst så har vi nu spelat några banor och peppen är (mestadels) på topp.

+

Spelet är väldigt snyggt och har verkligen en unik och intressant stämning, där allt gammalt härligt och färgglatt Disneyklyschigt har förvridits en aning och blivit mörkare och dystrare, vilket jag bara precis ÄLSKAR. Banorna är fina och mysiga och um, intresseväckande, i brist på bättre uttryck. Plotten i vilken Musse möter sin halvbror Oswald är intressant och lite eerie (bra svenska, japp japp), och spelet tycks innehålla tillräckligt med plattformsskuttande för att göra mig nöjd. Det är kul att måla och sudda på banorna och förändra omgivningen. Och Svarte-Petter är läskig! På ett bra sätt.

-
Kameran gör mig gaaaaaahahahahalen! >_< Jag har inte läst så många recensioner av rädsla för att bli spoilad men jag kollade upp en nu efter att vi hade spelat ett tag och den recensenten hatade också kameran, så det var ju "bra" eller något, att det inte bara var jag som var gnällig och överkänslig. En annan sak som jag tycker är minst sagt jobbig är att det dyker upp små "hjälpsamma" filurer hela tiden som ska förklara vad man ska göra och rikta en åt rätt håll, och det är skitirriterande för en som vuxit upp med Tomb Raidande av den gamla skolan. Låt mig utforska på egen hand, goddammit! Men enligt recensenten så är det mest så i början av spelet så vi får väl se om det avtar nu när vi kommit en bit in. Del två av spelet är också en sådan där "spring runt och hjälp olika figurer med olika uppdrag"-del, och medan det kan vara kul ibland så tröttnar jag rätt fort på sådana moment så jag hoppas de lägger av med det snart.

Vi får väl se vad det slutgiltiga omdömet blir när vi har spelat färdigt. Vi är fortfarande sugna på mer, i alla fall, trots den dumma kameran.

.

Nej, minsann...

...jag får väl skriva något nytt så inte det där gamla deprimerande inlägget ligger överst jämt och skrämmer bort potentiella läsare. Nu är det nytt år, för den som inte märkt det! Varenda blogg jag läser har gjort en årssammanfattning av 2011. Det tänker jag inte göra, eftersom jag inte orkar, men lite snack om 2012 kanske är på sin plats.

Förra året blev jag och Apan utsatta för två rånförsök. Jag vet inte om det räknas som "mycket" rent statistiskt, men med tanke på att vi inte medvetet ägnade oss åt riskbeteende (vi befann oss vid båda tillfällena i vad vi trodde var relativt "trygga" områden, det var soligt, det fanns andra människor i närheten osv) så blev vi båda ganska överrumplade och uppskärrade av händelserna. I bägge fallen klarade vi oss undan med blotta förskräckelsen, men det som hände har tyvärr satt ganska djupa spår i mig. Jag har blivit mer otrygg, vill inte längre bo kvar i staden jag egentligen älskar, har drömt mardrömmar om händelserna, ser mig om över axeln jämt och går över till andra trottoaren om jag ser en person komma emot mig som vagt påminner om de som försökte råna oss. Det är inte så kul, eftersom incidenterna måste räknas som tämligen lindriga i jämförelse med vad annat hemskt man kan råka ut för.

Om jag reagerar så här illa på unga killar som kommer fram och ställer sig alltför nära en, viftar med småknivar och hotar döda en om man inte ger dem sina grejer, hur skulle jag då ens överleva en värre sak, t ex en våldtäkt? Det gör mig ganska bekymrad över min mentala styrka. Jag har väl aldrig påstått att jag skulle vara extremt mentalt stabil men det här visar att jag är känsligare än jag trodde. Jag har verkligen all respekt i världen för folk som varit med om tuffa situationer och ändå kämpar på varje dag istället för att lägga sig ner och förtvina i en hög av ångest, vilket jag ändå hade haft full förståelse för...

Jag har också fått svårt att titta på våld på tv. Ja, jag vet, det är skitfånigt. Innan var jag ganska okänslig för våld/psykologisk terror på film för jag kände mig trygg i att det "bara var på film", men det berodde väl bara på att jag levde i en relativt våldsfri bubbla. Nu har den spruckit och jag har insett att allt det där otäcka, det pågår just nu, på riktigt, förmodligen på mer än ett ställe i stan (för att inte tala om världen!) medan jag skriver det här. Det är ingen kul tanke. Så visst, buhu, stackars dig, välkommen till verkligheten liksom? Men på mer än ett sätt hade det varit skönt att få leva kvar lite grann i sin tryggare bubbla. Det är inget kul att vara nervös varje gång man går ut.

Hur som helst... Det jag egentligen skulle skriva var att en positiv sak har kommit av de här rånförsöken, och det är (KLYSCHVARNING wäo-wäo-wäo) att jag börjat uppskatta det jag har mer. Det som är vackert, det som finns kvar trots allt, det som inte ger ångest (och jag har ångest för måååånga grejer, inte bara rånförsök, det lovar jag), det som är bra med livet. När det första rånförsöket skedde var jag och Apan inne i något av en dålig period - jag var otroligt besviken på honom över en grej och det krisade rejält - men när vi väl tagit oss i säkerhet efter rånförsöket så var jag så otroligt glad över att han inte blivit skadad, att han levde och ännu fanns kvar (med allt det underbara som är han!) att det verkligen hjälpte mig släppa det där jag var arg på honom för. Det satte saker och ting i perspektiv och även nu, när det gått åtta månader sedan dess (och tre månader sedan det andra rånförsöket), finns den känslan kvar. Jag kan fortfarande bli irriterad när minnena av det dåliga mellan oss kommer tillbaka, men det är mycket lättare att vifta bort det nu när jag vet vad som skulle kunna hända, att jag faktiskt skulle kunna förlora honom. Fy fan. Så nej, helt av ondo var det inte att bli konfronterad med den krassa verkligheten. Hur cliché det än låter så hjälpte det mig att förstå värdet av det jag har och uppskatta livet mer. Eftersom jag lever med relativt svår ångestproblematik är det en mycket hjälpsam tanke.

Det är någonting jag tänker ta med mig in i 2012.

.