När jag startade bloggen lovade jag mig själv att aldrig skriva precis det jag just skrev, för jag behöver knappast be om ursäkt till någon för att jag inte skrivit och om det ska finnas någon press att skriva så slutar det ju vara kul, men jag är ändå ledsen att jag inte har skrivit på länge för det är ju roligt att skriva och jag önskar att jag hade gjort det mer. Ho-hum. Ursäkten är härmed tillägnad mig själv enbart. Förlåt, mig. Okej, mig, det är lugnt. Men skriv någonting nu då!
Okej!
Det är "sommar" nu. Det var midsommar för några dagar sedan och det blev en rolig dag ihop med Apan och Strutsen som vanligt, men jäklar vilket skitväder det var på morgonen och dagen (ett skitväder liknande det vi har idag, faktiskt). Inte förrän mot kvällen började det spricka upp och förvandlas till något man med god vilja skulle kunna kalla en "härlig sommarkväll". Då gick vi ut och kastade lite frisbee och sparkade boll. Det var välbehövligt för att det skulle kunna kallas midsommarafton, tycker jag. Strutsen visade sig vara överraskande skicklig på att kasta frisbee, vilket jag också lät honom veta i översvallande, lättimponerade ordalag (själv kan jag inte kasta den rakt i mer än typ tre meter). Vi uppfann också en sensuell och gränsöverskridande fusionsport vid namn Tango-Frisbee. Denna gren kommer aldrig komma till OS. I övrigt åt vi smaskig mat och vår patenterade, underbara jordgubbstårta utan motstycke. Jag åt 25% av den inom loppet av fyra minuter. Jag skulle lagt upp foton på maten men det var bara Strutsen som fotade så jag får be honom skicka mig några bilder (hint, hint).
Hittills är jag mycket besviken på sommaren rent vädermässigt och hoppas verkligen det blir bättre nu i juli, för vi har köpt dyra sommarbusskort och de måste åkas upp så vi inte går med förlust. :S
Okej, det här var ju ett tråkigt inlägg... Vad mer har hänt?
Min bästa tjejkömpis har fyllt tjugonio år, woohoo, honk honk! Nu är vi snart trettio, allihop. Det är helt sjukt. Nåja, alla utom Apan förstås, som är en spädgris på snart tjugofyra år. Men vi ska alla den vägen vandra! Om vi inte blir överkörda av en buss först.
Vi såg en film igår kväll, Up in the Air med George Clooney och Vera Farmiga. Den hade fått väldans bra kritik så förväntningarna var ganska höga. Den levererade någorlunda - det var en bra och estetiskt tilltalande film, helt klart, men kanske var den lite preachy i sitt budskap. Samtidigt räddade det något oväntade slutet den från att bli en outhärdligt sockersöt syltklick på filmsmörgåsen (...öhh). Jag gillade också en del dialoger och scener mellan karaktärer som jag tycker inte visas så ofta på film, t ex vid ett tillfälle då huvudpersonen, älskarinnan och den mycket yngre, kvinnliga protegén sitter och snackar om relationer tillsammans, och sedan partajar. Hur ofta ser man dels två namngivna kvinnor - med så stor åldersskillnad, dessutom - snacka med varandra om sina karriärer, drömmar och förhoppningar (Bechdel-testet, anyone?) och för all del drömmän, samtidigt som de även har en manlig bisittare som deltar i samtalet, istället för att tycka att det blir hönsgård av att sitta och lyssna på två kvinnor som snackar? Nä, det var uppfriskande. Och jag är medveten om att det här stycket är vansinnigt dåligt formulerat - my bad. ^^;;;
Nu fick jag just ett telefonsamtal om att Apan och Strutsen är på väg hit för att spela Super Mario Galaxy 2 (okej, så vi började med det innan vi avslutat Epic Mickey... so sue us!!) så nu hinner jag inte skriva mer idag. Typiskt, för det jag egentligen ville skriva om hann jag inte ens börja på. Oh well - en annan dag.
Tills dess önskar jag mig själv en trevlig fortsättning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar