Tappad bakom en vagn. Del 2.

(Fortsättning på det här inlägget.)
_________________________________

Jag sitter ibland i smyg och läser på lite om hur riksdagen och regeringen funkar. En gång laddade jag ner ett program på datorn som gav mig blindkartor att försöka fylla i världens länder på. Jag har kollat upp saker som "liberalism" på Wikipedia men blir snurrig i huvudet och måste sluta läsa. Jag har ingen jäkla aning om vad som sker i mellanöstern. Eller på Balkan. Eller någonstans alls. Och jag blir arg för att ingen i min uppväxt berättat och förklarat viktigheter för mig, pushat mig att lära mig och ta reda på saker, tvingat mig att skapa en uppfattning om viktiga frågor. Jag genomled bara skolan och gjorde så bra ifrån mig där som jag kunde för att sedan snabbt kunna sticka hem till min trygga rithörna och fortsätta med det som jag egentligen brann för, det som jag älskade och frivilligt ville lära mig mer om och öva på.

I samma mån är jag arg att ingen såg min vilja och talang för det jag faktiskt höll på med och pushade mig i en kreativ riktning istället. Varför gick en sådan som jag inte estetiskt program på gymnasiet? Tänk vad jag hade kunnat utveckla mig där, hur min lilla talang kunnat tillvaratas! (Och hur jag kunde fått vänner för livet...) Jag hade kanske kunnat bli någonting inom det området på riktigt. Men nej, istället svävade och svävar jag runt i ett märkligt tomt mellanrum där den talang som eventuellt fanns en gång nu gått i träda och min högskoleutbildning (som jag gick på för att "man gör så" och som jag tänkte skulle ge jobb och pengar och lång semester under vilken jag skulle tecknatecknateckna hela dagarna och nätterna) som faktiskt krävde att man var tvungen att plugga och förstå materialet på riktigt sket sig. Bara tänk, var jag kunde ha varit nu.

Den trevligare av de två indietjejerna visade mig hyllan med Darling-tidningar (ack, så saknade de är!) på skolbibblan och hjälpte mig därmed snappa upp lite av kulturen utanför min egen begränsade sfär av animerad film och Disney-fan art. Mitt politiska uppvaknande, i den mån jag haft ett sådant, började under sista året på gymnasiet. Jag fick skäll av min pappa för att jag röstat "fel" i mitt första riksdagsval och min mamma blev sur när jag sade att jag tyckte att EMU verkade som "en bra grej" efter att ha läst ett propagandablad för det, men ingen av dem förklarade alls vad jag borde ha gjort istället eller varför. Dock började jag förstå då att politik var något som existerade och kunde beröra folk.

En dag tillbringade jag uttråkat några timmar i skolbiblioteket i väntan på en buss. Jag hade läst alla tecknade serier som fanns (de var verkligen inte många, och hälften av dem handlade av någon anledning om aids) och drog mig bort till hyllan för sexologi, för sådant var ju alltid intressant, höhö. Jag hittade inget särskilt, men i hyllan bredvid stod böcker om jämställdhet och liknande och jag fick syn på en bok som hette Bimbobakslaget. Omslaget pryddes av tre foton av en skönhetsmiss som tårögt leende tog emot vinnarkronan på sitt huvud. I mina ögon var det en triumfens stund för denna tjej, så jag fattade inte vad som var grejen med bokens titel. Jag började läsa boken. Den pekade på grejer som jag tänkt på och känt av sedan barnsben men inte kunnat se som något annat än naturens ordning. Sedan den dagen var jag feminist.

Jag har sedan dess läst på så gott jag kunnat om allting som har med feminism att göra (det som varit på en nivå jag kunnat ta till mig, så att säga) och blivit stärkt i min övertygelse. Genom feminismen har jag också snuddat vid politik i allmänhet och sakta (mycket sakta) men säkert har min kunskap och förståelse för sådant ökat. Jag kan nu själv använda ord som patriarkat, borgarbracka och populism och förstå vad som åsyftas... men det tog mig väldigt lång tid, och det krävdes att jag själv ända in i själen kände ett intresse för att lära mig om det. Varför såg ingen vuxen att jag slarvade bort skolan?

Jag kan bli så ledsen över den potential i mig som kastats bort. Jag hade kunnat bli något större om någon fångat upp mig och styrt in mig på något, vad som helst. Antingen försökt allmänbilda mig mer, eller rått mig att hardcore-satsa på konsten. Men det var ingen som ens förhörde mig på läxan. När jag som 13-åring, stolt och glad över att ha intervjuat en engelsman för klasstidningen, kom hem och på klockren skolengelska berättade om min dag, sade min mamma till mig på skarpen att "Vi är i Sverige nu och här pratar vi svenska". Jag vet inte varför hon hade problem med att jag gjorde framsteg i skolan - kanske hade (har?) hon själv bildningskomplex.

Min dramalärare på gymnasiet sade en gång följande till mig: "Sök in till Dramatiska Institutet, för tusan!" och jag bara skrattade och påpekade vilken högskoleutbildning jag valt och skulle börja på till hösten. I retrospektiv är han den enda vuxna som någonsin sett mig, någonsin förstått vari min sanna potential låg, och jag skrattade bort det och fattade inte vad han menade. Det är ganska sorgligt. Till och med på konstutbildningen jag gick efter att högskolan gått åt helsike och jag börjat inse det som detta inlägg delvis handlar om, att jag borde satsat på det jag brann för istället, tyckte lärarna att jag kanske inte riktigt var på rätt plats och försökte peka mig i riktningar som jag visste inte var mina.

Nåväl. Realizing you have a problem is the first step to recovery, eller något, så jag gör så gott jag kan. Jag försöker hänga med och läsa på, om politik och samtidshistoria, men ibland är det helt otroligt svårt att veta var man ska börja. Alla händelser är ju så sammanlänkade med andra att om man försöker ta genvägen via Wikipedia för att snabballmänbilda sig är man snart fast i ett virrvarr av länkar till fenomen, händelser, viktiga personer och ismer som alla har en koppling till något annat. Det är inte lätt när man är en puckad tolvåring i en nästan trettio år gammal kropp. Jag läser tidningen ibland och håller mig uppdaterad mycket via bloggar, ofta av unga, smarta, politiskt färgade tjejer i min egen ålder eller äldre. De är som jag skulle vilja vara, som jag hade kunnat vara. De hjälper mig att komma ifatt, och jag kämpar på, men det uppenbara går ändå inte att förneka.

Jag är hopplöst efter.

.

Tappad bakom en vagn. Del 1.

Idag tänkte jag prata lite om mitt ganska rejäla bildningskomplex.

Jag kommer från en arbetarklassfamilj där kunskap inte värderades högt, eller rättare sagt aldrig var på tapeten. I vår familj - ensamstående mamma med tre barn - har allting bara handlat om basala överlevnadssaker som att äta, sova, tvätta sig, gå till skolan, städa och skämmas. Det pratades aldrig om politik, historia, litteratur, geografi och liknande. Vi reste ingenstans. Det fanns inga böcker hemma, förutom kanske ett exemplar av Grottbjörnens folk och dess uppföljare (vilka jag i begynnande puberteten nagelfor efter smaskiga partier, en erfarenhet jag tror jag delar med många...) och jag vill även minnas en samlingsbok om astrologi med titeln Sådan är du & Sådan är du i kärlek. Inte Kafka direkt, men det var inget som brydde mig. Mina största intressen har alltid varit teckningar, film och tecknad film, och det ägnade jag mig mer eller mindre konstant åt under hela min uppväxt. Strängt taget är det väl fortfarande det jag lägger mest tid på, och jag älskar det, men ibland kan jag verkligen känna att det har hämmat mig i min utveckling lite grann. Låt mig förklara.

När jag gick på grundskolan var det ju helt okej att hålla på med sådant; att rita och kolla på Disney-filmer gjorde ju var och varannan unge. Men mitt intresse släppte inte - jag fortsatte med det igenom högstadiet, gymnasiet och högskolan - och i början var det bara en bra grej. Tro nu inte att jag var ett totalt socialt miffo, för jag hade vänner och en långvarig pojkvän under många år, men då jag hade mitt starka intresse för bilderna så blev det ofta så att jag satt hemma och ritade eller kollade på film istället för att gå ut och festa och ligga dyngrak i en buske/smygröka/förlora min oskuld till någon med moppemusche. Detta tyckte jag enbart var en bra grej. Festande har aldrig lockat mig och det kändes bra att kunna sitta hemma i den mysiga, trygga fantasivärlden och leka med pennorna och färgerna. Men folk började ju kolla snett på mig, helt klart. Inte minst mina egna föräldrar som tyckte att jag borde bete mig mer som normala ungdomar. Man kunde tycka att de skulle vara glada att jag var lugn, skötsam och redig men tydligen inte. Oh well. Jag mådde bra med mitt och kände en styrka i att gå min egen väg och inte vara som alla de andra. Mina bästa kompisar (inte pojkvännen, dock) dumpade mig och även om det inte var så kul medan det hände så var det ju uppenbart att vi vuxit ifrån varandra ändå.

Det blev inte jobbigt förrän i gymnasiet när jag började öppna ögonen för världen runtomkring mig och inse att andra människor pratade om annat än tecknad film. Jag fick ett gäng vänner i min gymnasieklass, och bortsett från en som var lite av en raggarbrud med mindre koll än jag, så var de andra två hippa, indie och politiskt engagerade. De bar återvunna tygväskor, var vegetarianer och refererade på daglig basis till grejer som Karin Boye, bob hund och patriarkatet. Jag: o_O??

Det ska kanske tilläggas att jag gick samhällsprogram för att någon sagt att det var det bästa om man ville plugga vidare, och plugga vidare, det skulle man ju. Det var aldrig något jag ifrågasatte, för jag visste att det var det man gjorde. Det hade jag snappat upp från min pappa, som är något mer finkulturell än min mamma, men som jag ändå inte träffat tillräckligt mycket under åren för att det skulle ha någon större inverkan på mig. Tillbaka till ämnet.

Jag blev ganska bra kompis med de här tjejerna och körde på med mina gamla intressen ändå i en relativt obekymmersam samexistens, men efter ett tag började det bli ganska uppenbart att den mindre trevliga av dem inte gillade mig så himla mycket. När jag sade något himlade hon ofta med ögonen eller hade attityden "det är inte lönt att jag förklarar för dig för du fattar ändå inte". Det var inte jättekul att hon ständigt verkade irriterad på mig, men så här i efterhand förstår jag ju att hon måste ha haft ett enormt huvudbry med mig! Var jag inte vänster som de? Var jag höger, kanske muffare? Miljöpartist? Kristdemokrat? Efterbliven? I vilket fack skulle de placera mig egentligen? Varför uttalade jag mig så konstigt om saker och ting; jag var ju ändå 17-18-19 år men verkade helt clueless? Vad för märkligt samfund tillhörde jag? Jehovas? Jag drack inte alkohol och festade aldrig, men var ändå ateist. Jag åt kött men tyckte det var viktigt att panta burkar. Va, va, va? Vad är du för konstig typ, var står du politiskt? Du umgås ju med oss vänsternissar men har aldrig ens hört Belle & Sebastian?

Saken var ju den att jag inte stod någonstans alls politiskt. Jag visste inte ett skit om politik. Det lilla jag kan om politik idag har jag snappat upp under de senaste nio åren, och jag är 28. När vi "lärde oss" om Sveriges politiska partier på högstadiet ritade jag Disney-figurer i marginalerna och lyssnade med ett halvt öra. Det gällde de flesta ämnen förresten - det enda jag över huvud taget intresserade mig för i skolan var språkämnena och de estetiska - men jag hade ändå bäst betyg på skolan för jag hade fattat hur man pluggade inför prov och kunde uttrycka mig väl i text i uppsatser. That's it, I said it. Jag har inte lärt mig någonting alls under hela min skoltid! (Mais je parle français comme une baguette, oui oui.)

På samhällslektionerna under gymnasietiden fattade jag verkligen absolut ingenting. Historia, geografi och liknande kunde jag ta till mig till viss del för det var ju lite som att läsa skönlitterära berättelser om vad som hade hänt, och så kunde jag se det framför mig som filmsekvenser och komma på små fan fics i huvudet om de olika historiska personerna. Men samhälle och politik - uj uj uj. Min samhällslärarinna var en otroligt engagerad och bastant människa som tittade sina trötta tonårselever i ögonen och ömsom vädjande, ömsom uppfordrande brölade: "Jag veeeet att ni har åsikter, var inte rädda att säga dem!" tills den politiskt intresserade besserwisserkillen i klassen öppnade munnen, och så gick hela lektionen ut på att de två förde något slags publik dialog. Inte mig emot dock, för hon hade faktiskt fel - jag var inte tyst för att jag inte vågade säga min mening. Jag hade verkligen ingen åsikt. Jag fattade inte vad fanken de babblade om.

Allting är politik, säger de. Det privata är politiskt. Idag vet jag det, och jag håller med! Men jag hade faktiskt vuxit upp i något så underligt som ett totalt opolitiskt hem. Nej, jag vet att det inte finns något sådant egentligen, för alla val man gör är ställningstaganden och bla bla, men... jo. Jag kom från ett politiskt vakuum. Det är klart att gymnasiediskussionerna var lättare för mina kompisar - de hade det intellektuella med sig i bröstmjölken. Den ena tjejen som jag umgicks med hade en mamma som var bibliotekarie och en pappa som var läkare. Den andras mamma var något slags doktorand. Min mor arbetade med byggmaterial. Var hon stod politiskt visste jag inte, men jag tror att hon var (är?) något slags gråsosse som många andra som inte direkt var så engagerade.

Och jag, jag hade inte fattat att jag borde ha visat intresse för sådant här. Jag hade bara min lilla happy place av färger och dramatiska scener och jag var nöjd med det. Nu, när jag är vuxen och har gått en konstnärlig utbildning där jag trodde att jag skulle finna gelikar ( = insnöade nördar) men där 90% av eleverna visade sig vara politiskt engagerade, har jag insett vilket jäkla HÅL som finns i min hjärna där det borde ha funnits en klump av intelligenta åsikter om agerandet i mellanöstern och Nyamko Sabunis ovilja att kalla sig feminist. USA ut ur Irak! Öhh... liksom, vadå, menar ni? Jag har fattat att jag, den duktiga skoleleven med "läshuvud" och fantastiska betyg, ligger miltals efter mina generationsfränder i allmänbildning klurigare än det genomsnittliga innehållet i en Vecko-Revyn. Jag knäckte pluggkoden men fattade aldrig att jag borde lära mig sakerna på riktigt, för min egen skull. Jag ville ju bara vara ifred och rita. Jag känner mig så otroligt korkad.
_________________________________

Det här blir långt, så jag fortsätter i ett annat inlägg.

.

Just my 50 öre

Gjorde bort mig i mataffären igår kväll. Köpte ett choklad för 16,50 och kassörskan meddelade detta och jag lämnade fram 17 enkronor. Hon frågade om jag ville ha kvittot. Jag sade nej. Hon stod kvar och glodde på varubandet, nästa kund och varubandet igen. Jag stirrade på henne. Tänkte hon snuva mig på mina 50 öre?

Visst, 50 öre är inte mycket att gaffla om men rätt ska vara rätt, och inte tänkte hon väl bara skita i att ge tillbaka den? Hon glodde på mig. Jag glodde tillbaka och sade: "Öhm, jag fick nog inte den sista femtioöringen, va?" och hon bara: "Eh, nej, det finns inga sådana." Det tog mig några sekunder att koppla och sedan kände jag mig som världens största jubelidiot.

Jag hasplade ur mig något om "HAHAHAHA NEJ DET VAR JU LÄNGE SEDAN HAHAHAHA GLÖM DET" och pep därifrån fort som attan. En nackdel med att alltid låta sambon gå och handla har just uppenbarat sig. ^^;; Well, jag lär väl inte göra samma misstag igen.