Drömmer mardrömmar ganska ofta. Vet inte riktigt vad det beror på men kan tänka mig en kombination av höga nivåer stress och ångest i vardagen plus för lite motion och frisk luft på dagarna.
Inatt upplevde jag en fantastisk kavalkad av ungefär allting som jag är rädd för i hela världen och vaknade upp utmattad och sur. Fick då för mig att göra en googling på mardrömmar för att se om det finns något jag möjligen kan göra för att få färre sådana, och hittade då följande guldkorn på ett forum (som uppföljning på förslaget att man kan testa lucid dreaming för att styra sina drömmar i en bättre riktning):
"Asfränt vara medveten i drömmen btw, du kan våldta hur du vill, säga vad som helst till vem som helst, hoppa utför hustak och köra bil under vatten, andas i rymden och under vatten, knarka vad som helst osv. Själv har jag gjort allt ovannämnda."
Joråsåatteh...
I övrigt har det varit en meningslös helg. Nu ska jag jobba lite på det där projektet och sedan äta färdig tomatsås med spaghetti medan Apan min är på träning och blir slagen sönder och samman. Tjolahej!
.
måndag 27 februari 2012
fredag 24 februari 2012
Saker som tar slut 4
Någon frågade på Familjeliv (min guilty pleasure...) idag om hur hon skulle prata med sin sjuårige son om det faktum att hans morfar var döende i cancer. Hon fick många bra och sansade svar, och en mamma tipsade om att visa honom filmen Björnbröder där en av figurerna dör och dennes själ då "åker upp i himlen på ett fint sätt". Även om jag tycker att Björnbröder är en ganska trist film så kan jag hålla med om att den visar döden på ett poetiskt, vackert och uthärdligt vis, och det skulle säkert kunna hjälpa den lille pojken.
Sedan kom en annan kvinna och föreslog att gossen också borde titta på Änglahund för att bearbeta sin morfars nära förestående bortgång. Jag brukar inte skriva så mycket i trådar på det forumet, men där blev jag faktiskt, som varande tecknad film-expert (okej... hopplös nörd), tvungen att säga ifrån på skarpen.*
Om du vill ge ditt barn en bra bild av döden, välj en annan film! Jag tyckte den var väldigt otäck när jag var liten och kan fortfarande minnas känslan fastän jag nu närmar mig trettio. Hunden som ska dö upplever stark dödsångest och försöker vrida tillbaka tiden. Den innehåller scener som väl ska föreställa helvetet och den ständigt tickande klockan är ångestframkallande. Till och med himlen är otäck med sin flummiga miljö och den konstiga himmelshunden som olycksbådande ylar "Du kan aaaaldrig komma tillbaaaaakaaa" när klockan vrids tillbaka.
Varning nog? Inte? Okej...
"Mamma... vad är det där för ett ställe?"
"Umm... det är dit morfar kommer om han inte varit snäll, förstår du."
"Vad är det där för små varelser? Är det änglarna?"
"...det skulle man kunna säga."
"Mamma...? ;_; "
"Ja ja, det där är väl Sankte Per."
"Jag är rädd."
__________________________
*Okej, mest ville jag ha en anledning att få besserwissra om att Disney faktiskt inte ligger bakom detta åbäke till film, men det kanske inte var skäl nog att hijacka en så känslig tråd.
.
Sedan kom en annan kvinna och föreslog att gossen också borde titta på Änglahund för att bearbeta sin morfars nära förestående bortgång. Jag brukar inte skriva så mycket i trådar på det forumet, men där blev jag faktiskt, som varande tecknad film-expert (okej... hopplös nörd), tvungen att säga ifrån på skarpen.*
Om du vill ge ditt barn en bra bild av döden, välj en annan film! Jag tyckte den var väldigt otäck när jag var liten och kan fortfarande minnas känslan fastän jag nu närmar mig trettio. Hunden som ska dö upplever stark dödsångest och försöker vrida tillbaka tiden. Den innehåller scener som väl ska föreställa helvetet och den ständigt tickande klockan är ångestframkallande. Till och med himlen är otäck med sin flummiga miljö och den konstiga himmelshunden som olycksbådande ylar "Du kan aaaaldrig komma tillbaaaaakaaa" när klockan vrids tillbaka.
Huvudpersonen blir mördad. Av en hund som ser ut så här.
Varning nog? Inte? Okej...
"Mamma... vad är det där för ett ställe?"
"Umm... det är dit morfar kommer om han inte varit snäll, förstår du."
"...det skulle man kunna säga."
"Ja ja, det där är väl Sankte Per."
"Jag är rädd."
__________________________
*Okej, mest ville jag ha en anledning att få besserwissra om att Disney faktiskt inte ligger bakom detta åbäke till film, men det kanske inte var skäl nog att hijacka en så känslig tråd.
.
Saker som tar slut 3
Om ett år fyller jag 30. Jag har faktiskt inte börjat känna av någon klassisk 30-årskris än (inte som jag är medveten om själv, i varje fall) och tror inte jag kommer att göra det heller. Det är egentligen lite konstigt. De flesta känner ju i den åldern ett antal krav på sig själva att ha presterat ditten och datten, t ex en fast inkomst, körkort, några häftiga resor, någonstans att bo, någon att leva med och kanske några barn. Ska man gå efter den listan borde jag just nu befinna mig i ett paniktillstånd, för i samhällets ögon i stort har jag knappt uppnått någonting alls med mitt liv. I mer lyckade människors ögon är jag nog närmast att likna vid en majskolv. Majskolv? Sade jag majskolv? Jag menade bajskorv.
Hur som helst så borde jag nu, istället för att skriva detta blogginlägg, omedelbart kasta mig på första bästa tåg för en jorden runt-luff med tillhörande hennatatuering och soulsearching i någon indisk liten by. Jag har inte rest mycket alls i mitt liv, men det har inte funnits pengar, och ärligt talat, jag tycker inte ens om att resa! Att se och uppleva nya platser är ju riktigt kul och intressant, men själva resandet, att färdas och vara orolig och trött och flottig och befinna sig i något slags ständig ångest över att inte ha stenkoll på var passet och de växlade pengarna är... nej, det är inte min grej. Körkort har jag inte heller. Det är väl inget att vara stolt över, men jag är livrädd för att köra bil och har ingen talang för det. Jag hatar att befinna mig i trafiken och tror jag gör de flesta en stor tjänst genom att inte sätta mig bakom ratten. Det går att leva utan bil. Det enda dumma med det är väl att det blir svårare att få jobb.
Jobb och pengar är väl det jag får mest ångest av på listan. Jag har inget jobb, och det måste man ju ha, men jag jobbar (...) på det. Jag har investerat i en alternativ karriär i flera år, inom ett yrke där man får räkna med att jobba gratis ett tag om man ska lyckas bygga sig ett namn, så det är inte som att jag bara suttit på röven och rullat tummarna. Som jag skrev två inlägg bak så håller jag på att färdigställa ett jätteprojekt som alltid varit min dröm. Det är jag ordentligt stolt över och inte många har gjort något liknande, så det hjälper mig att känna att jag uträttat något i livet även om jag inte gjort så mycket av det vanliga som folk gör.
Stressen att skaffa barn innan man blir för gammal känner jag inte av ett dugg. Inte så konstigt, kanske, eftersom jag inte vill ha barn alls. Men ändå. Skönt att slippa tänka på det och planera mitt liv kring det, inte behöva oroa mig för att äggen blir för gamla eller att jag inte skulle hitta rätt partner i tid. Att jag inte tänker skaffa några barn är kanske huvudanledningen till att jag inte 30-årskrisar - jag känner ju inte alls att det finns saker jag måste ha uträttat innan barnen kommer till världen (inte för att jag tror att livet tar slut när man får barn, så behöver det ju inte alls bli, men nog får man omprioritera en hel del). Jag har hela livet på mig att göra allt det där jag vill göra, och kan sätta mig och min partner i första rummet. Och ja, jag har ju min partner, min kära, älskade Apa, som tursamt nog ser på livet på samma sätt som jag.
Jag har alltid tyckt att kärlek är det viktigaste, så att jag har en bästa vän som jag kan dela allt med är guld värt. Det är inte alla som hittar någon de kan vara sig själva med till hundra procent, och att ha en sådan person är en ynnest. Lite svårt att känna sig misslyckad då! ♥ Dessutom har jag vett att inse att allt kan falla när som helst - någon av oss kan bli skadad, sjuk eller till och med dö - så jag förstår att uppskatta honom och säga det till honom varje dag. Det är en bra grej.
Okej, men grattis då, din självgoda kossa, tänker du kanske nu. Vad kul för mig att mitt liv är så lyckat! Så är det ju självklart inte. Jag har och har haft otroligt mycket skit i mitt liv. Jag hade en delvis kass uppväxt och har dragits med olika former av psykiska problem och depressioner i över tio år. Från dag till dag mår jag otroligt dåligt, och det har hindrat mig massor i min vardag det senaste decenniet. Det är ju ingen höjdare. Men istället för att bara tänka "Buuääähhh! Jag har förlorat tio år till depressioner! Jag har missat allt man ska göra!" och därmed 30-årskrisa som en galning försöker jag tänka på vad mer den här tiden har gett mig, som faktiskt har varit bra.
Jag har fått mycket ny kunskap. Jag har vidgat mitt sinne och fått stor självinsikt. Jag vet precis vad jag mår bra av och vill ha. Jag vet precis vad jag inte vill. Jag har självrespekt, och med det kan man komma långt. Jag är missnöjd med hur de senaste tio åren har utspelat sig men kan också se de bra aspekterna. Jag har träffat Apan. Jag har träffat Strutsen och det tyska Brödet. Jag har kreativitet, skratt, musik och drömmar. Och jag har förstått att man inte lever för alltid. Det kommer att ta slut. Därför har jag gjort en lista över allt jag vill hinna göra innan jag dör. Jag tänker inte dela den här för det är för privat, men jag har insett att jag snart är 30 år. Har jag tur får jag 50 år till. Det finns ett antal saker som jag måste göra innan dess, och nu vet jag att det är dags att sätta igång och göra dem.
Att ha kommit till insikt om att mitt liv är till för mig och att jag ska göra det som får mig att må bra istället för att försöka leva upp till någon annans förväntningar, det tycker jag är att ha kommit långt i utvecklingen. Sedan får andra stressjaga status, ploppa ut ungar, fylla sina rum med dyra prylar och renovera sommarstugor bäst de vill. Det är inte vad jag vill. Jag är glad att jag insett det innan jag fastnat i det.
.
Hur som helst så borde jag nu, istället för att skriva detta blogginlägg, omedelbart kasta mig på första bästa tåg för en jorden runt-luff med tillhörande hennatatuering och soulsearching i någon indisk liten by. Jag har inte rest mycket alls i mitt liv, men det har inte funnits pengar, och ärligt talat, jag tycker inte ens om att resa! Att se och uppleva nya platser är ju riktigt kul och intressant, men själva resandet, att färdas och vara orolig och trött och flottig och befinna sig i något slags ständig ångest över att inte ha stenkoll på var passet och de växlade pengarna är... nej, det är inte min grej. Körkort har jag inte heller. Det är väl inget att vara stolt över, men jag är livrädd för att köra bil och har ingen talang för det. Jag hatar att befinna mig i trafiken och tror jag gör de flesta en stor tjänst genom att inte sätta mig bakom ratten. Det går att leva utan bil. Det enda dumma med det är väl att det blir svårare att få jobb.
Jobb och pengar är väl det jag får mest ångest av på listan. Jag har inget jobb, och det måste man ju ha, men jag jobbar (...) på det. Jag har investerat i en alternativ karriär i flera år, inom ett yrke där man får räkna med att jobba gratis ett tag om man ska lyckas bygga sig ett namn, så det är inte som att jag bara suttit på röven och rullat tummarna. Som jag skrev två inlägg bak så håller jag på att färdigställa ett jätteprojekt som alltid varit min dröm. Det är jag ordentligt stolt över och inte många har gjort något liknande, så det hjälper mig att känna att jag uträttat något i livet även om jag inte gjort så mycket av det vanliga som folk gör.
Stressen att skaffa barn innan man blir för gammal känner jag inte av ett dugg. Inte så konstigt, kanske, eftersom jag inte vill ha barn alls. Men ändå. Skönt att slippa tänka på det och planera mitt liv kring det, inte behöva oroa mig för att äggen blir för gamla eller att jag inte skulle hitta rätt partner i tid. Att jag inte tänker skaffa några barn är kanske huvudanledningen till att jag inte 30-årskrisar - jag känner ju inte alls att det finns saker jag måste ha uträttat innan barnen kommer till världen (inte för att jag tror att livet tar slut när man får barn, så behöver det ju inte alls bli, men nog får man omprioritera en hel del). Jag har hela livet på mig att göra allt det där jag vill göra, och kan sätta mig och min partner i första rummet. Och ja, jag har ju min partner, min kära, älskade Apa, som tursamt nog ser på livet på samma sätt som jag.
Jag har alltid tyckt att kärlek är det viktigaste, så att jag har en bästa vän som jag kan dela allt med är guld värt. Det är inte alla som hittar någon de kan vara sig själva med till hundra procent, och att ha en sådan person är en ynnest. Lite svårt att känna sig misslyckad då! ♥ Dessutom har jag vett att inse att allt kan falla när som helst - någon av oss kan bli skadad, sjuk eller till och med dö - så jag förstår att uppskatta honom och säga det till honom varje dag. Det är en bra grej.
Okej, men grattis då, din självgoda kossa, tänker du kanske nu. Vad kul för mig att mitt liv är så lyckat! Så är det ju självklart inte. Jag har och har haft otroligt mycket skit i mitt liv. Jag hade en delvis kass uppväxt och har dragits med olika former av psykiska problem och depressioner i över tio år. Från dag till dag mår jag otroligt dåligt, och det har hindrat mig massor i min vardag det senaste decenniet. Det är ju ingen höjdare. Men istället för att bara tänka "Buuääähhh! Jag har förlorat tio år till depressioner! Jag har missat allt man ska göra!" och därmed 30-årskrisa som en galning försöker jag tänka på vad mer den här tiden har gett mig, som faktiskt har varit bra.
Jag har fått mycket ny kunskap. Jag har vidgat mitt sinne och fått stor självinsikt. Jag vet precis vad jag mår bra av och vill ha. Jag vet precis vad jag inte vill. Jag har självrespekt, och med det kan man komma långt. Jag är missnöjd med hur de senaste tio åren har utspelat sig men kan också se de bra aspekterna. Jag har träffat Apan. Jag har träffat Strutsen och det tyska Brödet. Jag har kreativitet, skratt, musik och drömmar. Och jag har förstått att man inte lever för alltid. Det kommer att ta slut. Därför har jag gjort en lista över allt jag vill hinna göra innan jag dör. Jag tänker inte dela den här för det är för privat, men jag har insett att jag snart är 30 år. Har jag tur får jag 50 år till. Det finns ett antal saker som jag måste göra innan dess, och nu vet jag att det är dags att sätta igång och göra dem.
Att ha kommit till insikt om att mitt liv är till för mig och att jag ska göra det som får mig att må bra istället för att försöka leva upp till någon annans förväntningar, det tycker jag är att ha kommit långt i utvecklingen. Sedan får andra stressjaga status, ploppa ut ungar, fylla sina rum med dyra prylar och renovera sommarstugor bäst de vill. Det är inte vad jag vill. Jag är glad att jag insett det innan jag fastnat i det.
.
Saker som tar slut 2
Andra saker på temat: jag läser ganska många bloggar. De flesta är privatpersoner som skriver lite smått och gott om sina liv vilket av en eller annan anledning har fångat mitt intresse (oftast är det kombinationen personliga/privata texter + rolig humor + god stavning + vettiga politiska åsikter som får mig att lägga till ett bokmärke). En del har jag läst ganska länge, men av blyghet och/eller andra skäl har jag inte kommenterat så mycket eller alls. Det blir ett märkligt förhållande - jag vet ju vilka de är och känner till massor om dem och deras liv, medan de inte alls vet vem jag är och förmodligen inte kunde bry sig mindre. När så något händer personerna, t ex något så simpelt som att de bestämmer sig för att sluta blogga, så känns det jättekonstigt. Lite som när en kändis dör. Man kände inte personen på riktigt, man var inte vänner, men man brydde sig ändå om denne och var van vid att t ex gå in på dess blogg och hälsa på några gånger i veckan. Det är ett lite skumt fenomen. Jag har varit med om det här många, många gånger. Det känns som att man förlorar något, fast man egentligen inte hade det. Jag minns särskilt en person som var mycket intressant men som bara beslutade sig rakt av för att låsa alla gamla inlägg och aldrig skriva något mer igen, och försvann därmed från jordens (nätets) yta såvitt jag kunde se.
Liknande saker kan vara att bloggaren varit med om någon förlust, t ex att någon i dennes närhet dött eller gjort slut. Det hände ganska nyligen i två bloggar jag följer. Jag känner ju deras smärta och även om jag ännu mindre kände personen de förlorade så förstår jag ju hur det är och önskar att jag kunde trösta eller hjälpa på något sätt. Men om man inte kommenterat förr är det väl så dags nu att komma och klampa in i det privata med sina välmenande kondoleanser? Jag vet inte hur man ska göra. Ofta är bloggaren ju dessutom medvetet vag i sina texter om sådana känsliga händelser också så man vill ju inte förutsätta fel saker heller och klampa runt som en elefant i en porslinsbutik. Hm. Nej, det är svårt.
.
Liknande saker kan vara att bloggaren varit med om någon förlust, t ex att någon i dennes närhet dött eller gjort slut. Det hände ganska nyligen i två bloggar jag följer. Jag känner ju deras smärta och även om jag ännu mindre kände personen de förlorade så förstår jag ju hur det är och önskar att jag kunde trösta eller hjälpa på något sätt. Men om man inte kommenterat förr är det väl så dags nu att komma och klampa in i det privata med sina välmenande kondoleanser? Jag vet inte hur man ska göra. Ofta är bloggaren ju dessutom medvetet vag i sina texter om sådana känsliga händelser också så man vill ju inte förutsätta fel saker heller och klampa runt som en elefant i en porslinsbutik. Hm. Nej, det är svårt.
.
Tema: Saker som tar slut
Har funderat lite på att saker och ting förr eller senare tar slut. Medelst döden, ofrånkomligen, men även av andra, mindre dramatiska skäl.
Jag och en vän har hållit på med ett och samma kreativa projekt i sex år nu. Galet, jag vet, och jag gissar att alla i vår närhet trott att vi skulle lägga ner det förr eller senare, och att ett riktigt slut aldrig skulle komma. Vi har dock haft siktet inställt på att färdigställa projektet redan från början (och att lägga ner när man redan lagt så mycket tid på det? Inte en chans...) och nu, efter så här många år, börjar vi äntligen skymta slutet. Om några veckor går vi in på projektets definitivt sista femtedel. Det är dock ett hårt slit och ett arbete som tar låååång tid, så vi kommer inte kunna fira på säkert 1½-2 år till. Men ändå. Vi kan ana slutet nu! Och det är ta mig tusan helt sjukt. Detta jäkla projekt har funnits med oss så länge nu, med tillhörande diskussioner flera gånger i veckan, att det känns bisarrt att tänka sig att vi en dag faktiskt kommer att vara färdiga med det. En dag kommer vi inte att hålla på och snacka om det varje gång vi träffas. Helt galet!
Detta är förstås en befriande tanke (även om vi troligen kommer kasta oss in i ett nytt - om än kortare - projekt på direkten ändå), men även frustrerande. Som sagt går arbetet mycket långsamt, och att nu kunna skymta slutet så nära men ändå så otroligt långt borta gör mig extremt rastlös. Jag vill ju vara färdig nu. Det är väl lite den där grejen att de tre sista timmarna på jobbet alltid är de längsta. Ugh. Jag har aldrig heller varit särskilt bra på att avsluta projekt, så det ska verkligen bli kul att få bevisa för mig själv och andra att jag kunde ro iland ett megamastodontprojekt. (Så låt då det %¤#&%¤ slutet komma någon gång dåååååååå fgsdghfsddfghjsdg!!)
.
Jag och en vän har hållit på med ett och samma kreativa projekt i sex år nu. Galet, jag vet, och jag gissar att alla i vår närhet trott att vi skulle lägga ner det förr eller senare, och att ett riktigt slut aldrig skulle komma. Vi har dock haft siktet inställt på att färdigställa projektet redan från början (och att lägga ner när man redan lagt så mycket tid på det? Inte en chans...) och nu, efter så här många år, börjar vi äntligen skymta slutet. Om några veckor går vi in på projektets definitivt sista femtedel. Det är dock ett hårt slit och ett arbete som tar låååång tid, så vi kommer inte kunna fira på säkert 1½-2 år till. Men ändå. Vi kan ana slutet nu! Och det är ta mig tusan helt sjukt. Detta jäkla projekt har funnits med oss så länge nu, med tillhörande diskussioner flera gånger i veckan, att det känns bisarrt att tänka sig att vi en dag faktiskt kommer att vara färdiga med det. En dag kommer vi inte att hålla på och snacka om det varje gång vi träffas. Helt galet!
Detta är förstås en befriande tanke (även om vi troligen kommer kasta oss in i ett nytt - om än kortare - projekt på direkten ändå), men även frustrerande. Som sagt går arbetet mycket långsamt, och att nu kunna skymta slutet så nära men ändå så otroligt långt borta gör mig extremt rastlös. Jag vill ju vara färdig nu. Det är väl lite den där grejen att de tre sista timmarna på jobbet alltid är de längsta. Ugh. Jag har aldrig heller varit särskilt bra på att avsluta projekt, så det ska verkligen bli kul att få bevisa för mig själv och andra att jag kunde ro iland ett megamastodontprojekt. (Så låt då det %¤#&%¤ slutet komma någon gång dåååååååå fgsdghfsddfghjsdg!!)
.
onsdag 8 februari 2012
Populärkultur konsumerad i mitt hem, januari 2012
En gång råkade jag slå på tv:n just när det visades ett avsnitt av Veronica Mars, och jag fastnade. Det verkade lite kul, lite mörkt och ganska spännande. Jag såg dock aldrig mer än så. Nu, flera år senare, önskade jag mig säsong 1 av tv-serien i julklapp och fick den, och jag och Apan plöjde snabbt igenom den i mellandagarna. Den var inte riktigt som jag hoppats - inte lika mörk som jag trodde den skulle vara och mellan varven lite för high school-barnslig för min smak, då jag hade hoppats på någon form av Alias-klon - men på det stora hela var det en underhållande och spännande serie. Vi köpte raskt även de andra två säsongerna för det facila priset av 99:- styck, och har just avslutat hela schabraket.
Sammanfattande omdöme: nagelbitande spänning blandad med lättsamt larv, många snabba, snärtiga repliker, ovanligt bra skildrad kvinnlig vänskap, en del glada skratt och en riktigt, riktigt fin pappa-dotter-relation som det är svårt att inte bli avundsjuk på. Jag rekommenderar alla tre säsongerna för en bra helhetskänsla - ingen säsong stod ut klart och tydligt som bättre än någon annan utan de hade alla sina svagheter och styrkor och gör sig bäst i jätteportion, även om första säsongen höll ihop väldigt bra som en helhet.
Betyg: 7 mördade bästisar av 10.
Ps2. Det förekommer datorer i serien som ser ut och beter sig som datorer! Med mappar! Man klickar på grejer! Och de blippar inte hela tiden!
När jag skulle köpa en Hulken-dvd till Apan i julklapp i den eminenta butiken Skivesset så tog jag mig en titt i deras gratislåda (jo, de har en sådan!) och vad hittade jag där om inte den svenska filmen Patrik 1,5, som jag faktiskt velat se en längre tid? 0:- är ju inget att tjafsa om så jag tog hem den och vi blev positivt överraskade. Nog för att jag trodde filmen skulle ha något att komma med, annars hade jag ju inte velat se den in the first place, men den var faktiskt riktigt bra, särskilt (nu kommer det!) för att vara svensk. Jag var rädd att de skulle yttra en massa repliker som lät styltiga och onaturliga, som fallet så ofta är med inhemsk film, men det hände faktiskt inte och skådespelarna var helt klart godkända/bra. Sedan var berättelsen såklart lite förutsägbar, men mycket mindre än jag väntat mig och jag gillar hur de visade gayparet som riktiga människor med olika personligheter och problem, istället för att i välmenande syfte försöka visa att gayfamiljer visst är snälla och bör få adoptera barn och därmed framställa dem som några ständigt leende, regnbågsfärgade lyckotroll. Bra! Jag har kommit på mig själv med att gå och fundera över några av filmens scener flera gånger under veckan som gått sedan vi såg den, och det är ett bra betyg.
7 fula Stig Lindberg-vaser av 10.
Habibi
Habibi är en serieroman av Craig Thompson. Den är över 600 sidor lång och storyn + teckningarna är FANTASTISKA. Jag sträckläste boken på tre timmar och kommer att läsa den igen för att försöka ta in allt, för den är verkligen proppad med grejer (för att vara lite lagom vag). När jag hade läst färdigt den tänkte jag för mig själv: "Det gör mig ledsen att de flesta människor i världen inte kommer att läsa Habibi." Det säger ungefär allt. Prove me wrong och läs den!
10 kåta sultaner av 10.
Jag skaffade detta spel till Super Nintendo när jag var ungefär tolv år. Det var min första kontakt med mer rollspelsaktiga tv-spel än de vanliga springa-hoppa-skjuta som jag hade spelat tidigare (typ Super Mario, Donkey Kong Country och Mega Man). Det är också anledningen till att jag spelar det här just nu. När jag var tolv fattade jag nämligen inte ett jota av det här spelet. Alltså, jag kunde ju springa runt och slåss och leta efter grejer (men va, kan man inte hoppa?) men när det kom långa textsjok så klickade jag bara snabbt förbi dem, för vem orkade läsa sådant, och min engelska var kanske inte så fantastisk på den tiden, och det stod aldrig en massa text i exempelvis Super Mario, men det gick ju bra ändå? Needless to say så kom jag aldrig särskilt långt i det här spelet, där det är av vikt att man läser och tar till sig informationen man får. ^^;;; Att jag ens kom någon vart berodde nog mest på envishet. Så därför spelar jag det nu som vuxen för att känna att jag inte fullständigt slösade bort de där 300 kronorna i Spelgrottan; för att få uppleva hela spelet och se vart det ville komma. Och det är ett helt fantastiskt spel! Men det vet alla redan. Bara inte jag, för jag var tolv och korkad.
Har inte spelat klart det än, men hittills får det 9 popcornklädda, enögda maneter av 10. Om de bara kunde skippat det där irriterande tjutandet så fort man börjar tappa liv. Det är störigt.
Kung Fu Panda 2
Vi såg den här filmen dels för att vi nyligen hade sett ettan och dels för att jag behövde en Victor Garber-fix och hade läst mig till att han skulle göra en röst i den här filmen. Victor Garber, mmmm... ♥ Efter mitt älskade Alias har han inte gjort så mycket minnesvärda saker och ett utsvultet fan tar de småsmulor hon kan få. Låt oss säga som så: det här var verkligen små smulor. <:/ Vi sitter och tittar på filmens skojsiga introscener och väntar på att hans figur ska dyka upp. Ingen Victor Garber här. Ingen Victor Garber där. Thundering Rhino - det låter ju som en riktig skurkroll... Tufft. Men vänta! Där är han ju! Hej Victor! Hans ljuva stämma ljuder genom högtalarna. Jag piper till och gör mig redo för örongasm.
Vi såg den här filmen dels för att vi nyligen hade sett ettan och dels för att jag behövde en Victor Garber-fix och hade läst mig till att han skulle göra en röst i den här filmen. Victor Garber, mmmm... ♥ Efter mitt älskade Alias har han inte gjort så mycket minnesvärda saker och ett utsvultet fan tar de småsmulor hon kan få. Låt oss säga som så: det här var verkligen små smulor. <:/ Vi sitter och tittar på filmens skojsiga introscener och väntar på att hans figur ska dyka upp. Ingen Victor Garber här. Ingen Victor Garber där. Thundering Rhino - det låter ju som en riktig skurkroll... Tufft. Men vänta! Där är han ju! Hej Victor! Hans ljuva stämma ljuder genom högtalarna. Jag piper till och gör mig redo för örongasm.
Då blir han till mos. Efter två repliker. ;_;
Thundering Rhino, pre-splatt
Jahapp, så var det med det. Resten av filmen var väl rättså bra. Po som liten var söt. Po som vuxen var störig, men inte i närheten så störig som i första filmen. Animeringarna var top notch såklart, bla bla bla, fin men lite förutsägbar story. Men... Victooooooooor. ;_; ;_; ;_;
6 byxvägrande småpandor av 10.
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)