En störig

Har börjat känna mig mer och mer som en enstöring på senare tid. Insikten kommer långsamt krypande. Var på stan ett par timmar idag och kände nästan hela tiden att jag bara ville hem igen. Alla människor såg osympatiska ut - kanske inte direkt hotfulla, men ändå utstrålande något som räckte för att få mig att tänka att jag inte har något gemensamt med dem och aldrig skulle vilja lära känna någon av dem, aldrig prata med dem. Så snart ärendena var uträttade satte jag mig på bussen och åkte hem igen, istället för att gå en liten runda för nöjes skull.

Allt oftare för jag resonemang i stil med "för vems skull gör vi det här egentligen?" när det handlar om att umgås med folk. Det har väl att göra med att jag börjar bli gammal. De säger ju att det kan bli riktigt svårt att hitta en partner när man börjar bli till åren, för att man har blivit så bekväm av sig att det blir omöjligt för en att släppa in någon i sitt liv och hem och acceptera att de påverkar saker och ändrar ens invanda, trygga lunk. Nu har jag ju redan en partner så exemplet är inte riktigt applicerbart, men vad jag menar är att jag alltmer har börjat känna "varför?" när det gäller att umgås med någon. Jag vet inte riktigt varför det blivit så. Med undantag för mina två (kanske tre) närmaste vänner så finns det inte direkt någon jag känner behov av att umgås med, och umgänge ska väl vara en källa till glädje, inte tvång och press?

Ta till exempel släktträffar. Det är för många människor en källa till ångest. Man tvingas träffa släktingar, vilket förvisso kan vara trevligt, men för de flesta (tror jag) innebär det något av följande:

* folk man inte har något gemensamt med pga ålder

* folk man inte har något gemensamt med pga olika intressen och livsval

* folk som tar sig friheten att kommentera ens livsval på respektlösa/närgångna sätt enbart pga frikortet "de är dina släktingar"

* ständig avstämning över hur det går för en och hur lyckad man är

* folk som beter sig illa och gör tillställningen pinsam, t ex farbror Urban som jämt dricker för mycket på julafton osv

* dålig kommunikation eftersom alla är så inne på sitt, alla är så olika, skämt fungerar inte över generationsgränserna osv

* mer avlägsna släktingar som man inte känner så bra och därför känner sig obekväm inför

* all of the above

Inget av detta är något jag önskar lägga tid och energi på, för jag är för bekväm. Jag kanske är helt ute och cyklar, men jag vill lägga min tid och mitt liv på saker och ting som ger mig glädje. Samtidigt vill man ju också vara en god person. Sååååå... eftersom jag uppenbarligen inte vill gå på dessa släktträffar undrar jag: för vems skull är det då man går? Vem är det som egentligen får ut någonting av det? I fallet "stort släktkalas" kanske det är den gamla matriarken/patriarken som gärna vill se alla sina avkommor och dessas avkommor samlade på ett och samma ställe. Det kan man kanske förstå. Det är kanske roligt för dem att se sina barnbarn osv. Inte ens jag är då så kallhjärtad att jag skulle neka dem det, så jag skulle säkert gå på denna hypotetiska släktträff för att göra dem glada. Men annars då? Vem mer får ut någonting av det?

Självklart är det olika från fall till fall, och en del släkter älskar säkert varandra och njuter av varandras sällskap, men då tror jag att det mer beror på att man faktiskt uppskattar varandra som personer, dvs att ens umgänge blir mer som kompisumgänge, och det är ju det enda umgänget som mejkar sens i min värld. Kompisumgänge för mig är att hänga med personer som bidrar med något av följande:

* glada skratt = gemensam humor

* kittlande av glädjenerven genom roliga aktiviteter som båda uppskattar = gemensamma intressen

* mental stimulans i form av intressanta samtal om ditt och datt = gemensam intellektuell våglängd och lynne

* kliar du mig så kliar jag dig = man har utbyte av varandra och ställer upp för varandra

Det är vänskap för mig. Varför skulle man över huvud taget någonsin umgås med någon som man inte upplever detta med? För mig börjar det kännas som om allt annat umgänge lite grann är påhittat av samhället och sociala regler. Helt ärligt, om varken du eller farbror Urban känner något av dessa fyra ovanstående punkter när ni umgås - varför ska ni då umgås? Jo, för att man "ska" träffa släkten? Eller?

Jag tänker på mina svärföräldrar som med jämna mellanrum bjuder in sig själva till oss och vill träffas. De är också angelägna om att vi ska komma till dem i sommar. När vi träffar dem är de inte ett dugg intresserade av oss och allra minst av mig. De pratar på om sitt och skjuter ibland någon uppfordrande pik till Apan om något han borde göra eller ha gjort. Jag kan inte säga att jag är intresserad av dem heller, men skillnaden är att jag beter mig efter sociala direktiv och försöker verka intresserad. Jag konverserar dem och ställer frågor, men får inte detta tillbaka. För vems skull träffas vi då, undrar jag? Jag vill ju inte, för jag tycker de är dötrista, och de måste ju tycka att vi också är det, eftersom de inte är intresserade av att lära känna oss. Frågan är då varför vi ska ses? Vem vinner något på det? För mig är det bara sjukt mycket slöseri med tid.

Jag inser att jag låter kylig och beräknande som fan, men det skiter jag i. Jag kan inte låta bli att tänka mer och mer i de här banorna, och blir barnsligt irriterad när jag utan någon bra anledning måste socialisera med folk jag inte vill socialisera med. Allting som inte ger en något är ju bortslösande av tid och energi.

Apan har en kusin som verkar vilja träffa oss och har tagit upp detta två gånger. En normal människa hade reagerat på detta med "Åh, vad kul att få träffa en ny person, hen är säkert jättetrevlig!" men jag tänker bara, utifrån att jag sett vad personen har för intressen och åsikter samt hur personen uttrycker sig i text, att vi inte kommer ha något gemensamt alls, så vad är meningen? För vem är detta möte kul och relevant? Varför vill hen träffa oss? Förmodligen för att hen tror att vi kommer ha jättekul ihop, för hen vet inte att Apan själv är blyg och tillbakadragen, och framför allt inte att Apans flickvän är en cynisk och dömande enstöring som inte vill slösa en sekund av sitt värdelösa men bekväma liv på någon eller något som inte garanterat ger utdelning. Hm. Det låter ju inte så bra när man säger det så, men jag kan ändå inte låta bli att känna det. Det finns en del saker här i livet man måste göra som man inte vill, typ jobba eller gå till banken, men all den där övriga tiden då? Varför ska man umgås med folk som man inte får ut något av och som inte får ut något av en själv heller? Vad är meningen?

Det finns två (kanske tre) personer här på jorden som får mig att känna mig värdefull och fullständigt accepterad för den jag är; två (kanske tre) personer som jag kan relatera till, som jag kan skratta och gråta med. Varför nöja sig med mindre än det?

Givetvis kan man bli överraskad, och en del folk man har förutfattade meningar om kan visa sig ha helt oanade sidor som man kan klicka med hur bra som helst. Att på förhand välja bort sociala situationer främjar ju självklart inte detta, det fattar jag ju. Samtidigt är nya sociala situationer som att kasta sig ut i det okända och det får bära eller brista, medan att umgås med mig själv, en person jag kommer hyfsat bra överens med, är tryggt, trevligt och för det mesta givande.

Jag vet inte om jag ska försöka mota dessa tankar i grind, eller om det är lika bra att kapitulera, införskaffa särk och långskägg och snarast placera mig i närmaste avskilda grotta.

.

Midsommar uppe i luften

Oj, ursäkta, nu har jag inte skrivit på ett bra tag!

När jag startade bloggen lovade jag mig själv att aldrig skriva precis det jag just skrev, för jag behöver knappast be om ursäkt till någon för att jag inte skrivit och om det ska finnas någon press att skriva så slutar det ju vara kul, men jag är ändå ledsen att jag inte har skrivit på länge för det är ju roligt att skriva och jag önskar att jag hade gjort det mer. Ho-hum. Ursäkten är härmed tillägnad mig själv enbart. Förlåt, mig. Okej, mig, det är lugnt. Men skriv någonting nu då!

Okej!

Det är "sommar" nu. Det var midsommar för några dagar sedan och det blev en rolig dag ihop med Apan och Strutsen som vanligt, men jäklar vilket skitväder det var på morgonen och dagen (ett skitväder liknande det vi har idag, faktiskt). Inte förrän mot kvällen började det spricka upp och förvandlas till något man med god vilja skulle kunna kalla en "härlig sommarkväll". Då gick vi ut och kastade lite frisbee och sparkade boll. Det var välbehövligt för att det skulle kunna kallas midsommarafton, tycker jag. Strutsen visade sig vara överraskande skicklig på att kasta frisbee, vilket jag också lät honom veta i översvallande, lättimponerade ordalag (själv kan jag inte kasta den rakt i mer än typ tre meter). Vi uppfann också en sensuell och gränsöverskridande fusionsport vid namn Tango-Frisbee. Denna gren kommer aldrig komma till OS. I övrigt åt vi smaskig mat och vår patenterade, underbara jordgubbstårta utan motstycke. Jag åt 25% av den inom loppet av fyra minuter. Jag skulle lagt upp foton på maten men det var bara Strutsen som fotade så jag får be honom skicka mig några bilder (hint, hint).

Hittills är jag mycket besviken på sommaren rent vädermässigt och hoppas verkligen det blir bättre nu i juli, för vi har köpt dyra sommarbusskort och de måste åkas upp så vi inte går med förlust. :S

Okej, det här var ju ett tråkigt inlägg... Vad mer har hänt?

Min bästa tjejkömpis har fyllt tjugonio år, woohoo, honk honk! Nu är vi snart trettio, allihop. Det är helt sjukt. Nåja, alla utom Apan förstås, som är en spädgris på snart tjugofyra år. Men vi ska alla den vägen vandra! Om vi inte blir överkörda av en buss först.

Vi såg en film igår kväll, Up in the Air med George Clooney och Vera Farmiga. Den hade fått väldans bra kritik så förväntningarna var ganska höga. Den levererade någorlunda - det var en bra och estetiskt tilltalande film, helt klart, men kanske var den lite preachy i sitt budskap. Samtidigt räddade det något oväntade slutet den från att bli en outhärdligt sockersöt syltklick på filmsmörgåsen (...öhh). Jag gillade också en del dialoger och scener mellan karaktärer som jag tycker inte visas så ofta på film, t ex vid ett tillfälle då huvudpersonen, älskarinnan och den mycket yngre, kvinnliga protegén sitter och snackar om relationer tillsammans, och sedan partajar. Hur ofta ser man dels två namngivna kvinnor - med så stor åldersskillnad, dessutom - snacka med varandra om sina karriärer, drömmar och förhoppningar (Bechdel-testet, anyone?) och för all del drömmän, samtidigt som de även har en manlig bisittare som deltar i samtalet, istället för att tycka att det blir hönsgård av att sitta och lyssna på två kvinnor som snackar? Nä, det var uppfriskande. Och jag är medveten om att det här stycket är vansinnigt dåligt formulerat - my bad. ^^;;;

Nu fick jag just ett telefonsamtal om att Apan och Strutsen är på väg hit för att spela Super Mario Galaxy 2 (okej, så vi började med det innan vi avslutat Epic Mickey... so sue us!!) så nu hinner jag inte skriva mer idag. Typiskt, för det jag egentligen ville skriva om hann jag inte ens börja på. Oh well - en annan dag.

Tills dess önskar jag mig själv en trevlig fortsättning.

Poesi

Jag kollade igenom mina drafts i mailen och hittade följande tre guldkorn daterade augusti 2010. Jag tror att det är jag och Apan som har skrivit "dikter" genom att hitta på vartannat ord, men... jag kan ha fel. Kanske var det bara någon som fick feeling.

drömmarna vacklar vid horisonten

jag har storlek 44 i skor

jag minns inte vem jag är eller vad

men jag vet åtminstone att jag alltid kommer ha

mitt busskort vid min sida

sida sida gammal slida

på tapeten gråter en älg

stoppar mig full med gelatin och gråter

sorgen är som en puttrande kastrull som aldrig svalnar

med stora skor behövs inget busskort, älskling

jag flyger vart jag vill

himlens stjärnor bär glasögon av onyx
stickor i fingrarna har jag många
efter varje gång du stack stack stack lämnade mig
himlens stjärnors ljus når inte hit
men fingrar har jag många
dom behöver nog skarpare glas
eller onyx onyx onyx jag dör

snorren slokar över axeln

en mutta ropar i skymningen

ack, ve, hur ska detta sluta

jag går hem och lägger mig

.

Kullaberg 18/5

Vi klättrade ända ut till den där lilla fyren. :)

.

Blandat för en tia

Inatt drömde jag att Apan + alla Apans kollegor stod utanför vårt fönster och käbblade om något samtidigt som de försökte titta in i lägenheten (vi bor på första våningen). Jag blev rädd att de skulle ta sig in för jag ville inte träffa dem - well, inte kollegorna i alla fall - så jag pep iväg och drog till mitt jobb (!) på ett kontor (!). I drömmen kände jag igen min arbetsplats (fast jag mig veterligen aldrig har drömt om detta kontor förut) men inte arbetskamraterna som satt ganska tight utplacerade i lokalen. Jag armbågade mig ner på min stol, satte ner min väska på golvet till vänster om mig och vände mig mot kollegan till höger för att säga hej och påpeka att vi nog inte hade träffats förr eftersom jag oftast brukade vara på kontoret när ingen var där (?). Very well, jag smällde igång datorn bara för att upptäcka att skärmen fattades. "Fanken!" utbrast jag upprört och började leta efter den. Som tur är stod den under bänken, men det var lite svårt att få upp den eftersom det var så tight mellan alla bänkar och människor. 

Då hände plötsligt något jäkligt otäckt! Snubben till vänster om mig verkade få något slags psykbryt och gick till attack mot mig med en elvisp (!) som han började brumma med bara någon centimeter från mitt fejs. Jag skrek till, försökte rulla undan med kontorsstolen och parerade så att han började elvispa nere i min väska istället. Den var dessutom fylld med flytande vispgrädde så hans vispande kom väl till pass och snart var hela min arbetsplats ett ingräddat inferno. Han försökte återigen vispa på mig i syfte att skada mig, men jag kämpade för att trycka bort hans arm medan jag vrålade: "Vad GÖR du?! Vad fan gör du? Vad har jag gjort dig?!" Så vitt jag visste hade jag aldrig sett karln förut. Han såg helt galen ut och var verkligen fast bestämd att kötta sönder mig medelst elvisp och grädde.

Föreställ er den här en cm från ert fejs. Nä, precis.

Till slut lyckades jag fösa bort och böja hans arm mot honom så att det otäcka vispandet började komma allt närmare hans eget huvud istället. Jag gjorde inte det för att skada honom utan för att försvara mig själv, men det slutade med att han slice:ade ett jack i hakan och sedan stängdes maskinen av. Några andra kollegor kom förbi och såg förödelsen och blängde på mig som hade skadat honom på detta sätt. D: Han rullades iväg för att plåstras om och låg i resten av drömmen på en mysig bädd i hörnet av lokalen och var ompysslad medan alla hatade mig. ;_; Efter en stund kom randomly en annan kollega som visade sig vara Strutsens lillebror "Frillan" och tröstade mig och sade att han sett allt som hänt och var på min sida. Sedan pussade han mig på kinden.

JAG SKA ALDRIG SKAFFA ETT JOBB.

Som tur är hade jag även en underbar Kenneth-dröm inatt, woohoo! Men kommer skriva om den i ett osynligt inlägg för husfriden.

___________________________________

___________________________________

Nu har jag visserligen inte sett bidraget utan bara hört det, så kanske hade det en fantastisk scenshow som tog hela världen med storm och därmed påverkade omdömet, men... är det inte lite tragiskt att den absolut hetaste låten i Europa just nu låter som en gammal technohit från när jag gick i högstadiet 1998, med tillhörande doft av Adidas- och Fruit of the Loom-tröjor, jazzbyxor och avrakade, påmålade ögonbryn? Bifallet för låten är så enormt att till och med folk som inte gillar Melodifestivalen säger "...men det är faktiskt en jäkligt bra låt!". Hallå, den innehåller frasen "forever and ever together". Skärp er.
___________________________________

___________________________________

I  senaste avsnittet av 30 Rock som vi såg gjorde de en helt fantastiskt skojig parodi på en känd amerikansk serietidningshjälte. Måste ses! Strutsy-kalopsy, jag tittar på dig. Jag har också hittat på en egen briljant titel på ett icke-existerande avsnitt som jag tycker att de borde använda! "Looking for Lutz in all the wrong places". :D Frågan är bara hur jag får Tina Fey att uppmärksamma detta. Om jag hade kunnat skriva komedi hade jag gjort en fanfic på temat, men... det måste vara jättesvårt. Better leave that to the pros.
___________________________________

Kvalitetsböcker på Ica Maxi stormarknad:

.

Jakten på den perfekta avokadon

Igår ville vi laga den helt fantastiska salladen "Apans helt fantastiska melon-, avokado-, ruccola-, sugarsnap-, tomat- och couscoussallad utan koriander pga att koriander luktar svett" (obs, ej officiellt namn) men gisslet med alla rätter som innehåller avokado är ju just det att de innehåller avokado! Är det bara jag, eller är det otroligt svårt att hitta en avokado som är precis exakt rätt mogen på just den dagen man tänkt använda den? Hm. Hur som helst så hade vi två avokador redan inköpta, men jag kände mig gravt skeptisk till att de verkligen skulle vara mogna nog för dagens middag. Vad göra? Jo, vi gav oss ut på äventyr i hopp om att hitta den perfekta avokadon, som skulle vara precis sådär lagom mogen att den fortfarande var stadig och fast men ändå ganska mjuk och smakrik. Ja, ni hör ju själva. LYCKA TILL.

Först gick vi en runda till det närliggande Nettot. Deras frukt- och gröntavdelning brukar ju vara av låg och flugomsvärmad kvalitet, så vi tänkte oss att de kanske skulle kunna ha några kladdiga, övermogna alligatorpäron (för hur det än är, är i alla fall övermogna avokador bättre än omogna, även om det inte var vår preferens för dagen). Men nej då, idag var självklart den enda dagen någonsin då Netto saluförde perfekt fräscha och spänstiga frukter och grönsaker. Vi gick vidare.

Som tur är ligger det en arabaffär i vårt nästan-närområde så vi begav oss ut på en ganska lång runda i det trista vädret för att se vad de kunde ha att erbjuda. Någonstans mitt under promenaden (när jag var som bäst inne i en livlig beskrivning av min barndoms somrar på det lokala friluftsbadet) sprack molntäcket upp och det blev mycket finare och soligare. När vi väl kom fram till arabaffären vågade jag inte gå in av rädsla för att missa de flyktiga tio minuter av sol som tycktes vara vad dagen hade att komma med, så vi hade därför en improviserad "mysig" stund av soldyrkande stillasittande på parkeringen, vilken förgylldes av Apans beskrivning av sin barndoms somrar skumpande i kofferten på en bil på väg till ett bad.

Sedan gick vi in och fann att deras avokador var stenhårda. Attans bövlar. Vi tappade dock inte hoppet utan gav oss djärvt iväg till nästa arabaffär, ett antal kvarter därifrån. Solen värmde våra högerkinder medan vi vandrade genom villaområdena och snackade blaj. När vi äntligen kom fram glodde några killar kaxigt på oss när vi gick in genom de automatiska dörrarna. Vi fattade inte varför. När vi väl kom in upplevde vi plötsligt stor förvirring. Var var ingången? Alla kassor tycktes upptagna och hålet där man brukade gå in var igenbommat med varor. Hur kunde detta komma sig? Under generad förvirring lämnade vi lokalen och försökte se ut som att det var meningen, att vi bara tänkt gå in och glo lite på kassorna och sedan gå ut igen = fullständigt normalt beteende. Snart förstod vi varför kaxnissarna kaxglott. Sedan vi sist varit i denna specifika butik hade man tydigen byggt ut, och det rejält, och ingången var i en helt annan dörr en bra bit iväg. Pinsamt nog pryddes dock den dörren av skylten "INGÅNG". Oops.

Väl inne fann vi en faktiskt hyfsat fräsch butik, och på detta kan man inte klaga. Vi började dock förlora hoppet om avokadorna och grävde oss fram till deras tråg med tynande entusiasm. Mais voilà! Tre avokador för en tia var erbjudandet, och alla var de mörksvarta och halvmjuka. Eller...? Jag kan säga er att om man ägnat hela eftermiddagen åt att klämma på avokador av skiftande densitet kan man plötsligt lätt börja bli förvirrad. Är dessa verkligen mjukare än de som var på förra stället? Hur mjuka bör de egentligen vara? De ska ju inte vara föööör mjuka... eller? Var är vi? Vem är jag?

Bland de många stenhårda och den där som sprack upp av klämtrycket och blottade ett innandöme bestående helt av vitt ludd, valde vi ut tre som vi tänkte eventuellt kunde duga. Det kändes dock fortfarande inte helt klockrent till tusen. Ekvationen gjordes om möjligt ännu mer komplicerad av att vi på baksidan av hyllan plötsligt hittade ännu fler (och ännu svartare!) avokador till priset av fyra för en tia! Men vad tusan? Klämningspatrullen fortsatte ihärdigt med sin uppgift. De flesta av dessa avokador var så mjuka att det kändes som om de redan innehöll färdig guacamole (cred till Apan för detta skämt) och det var ju inte heller riktigt det vi var ute efter.

Slutligen gjorde vi en fuskis och valde en avokado från denna låda och två från den förra. Vi gick och betalade och jag matade Apan med arab-Snickers (fyra för en tia). Sedan påbörjade vi den långa vägen hem igen. Värmen började nu kännas lite tryckande och jag insåg att klockan var halv sju vilket innebar att jag inte ätit på åtta timmar. Ingen bra grej, det. Resten av färden fortlöpte med mitt fy-fan-vad-hungrig-jag-är-jag-har-ont-i-magen-yyl-ynk-waah-gnäll som småbehagligt bakgrundsljud och när vi väl kom hem var benen trötta och magen ledsen.

Enligt planen lagade vi sedan Apans sallad och den var, såklart, helt fantastisk och avokadorna var perfekta.

Grattis, har du nått så här långt har du härmed läst ett helt meningslöst inlägg om ett tråkigt ämne! OCH DET BLIR VÄRRE.

Apan, du kan sluta läsa här!

Inatt hade jag en dröm om Kenneth igen. :3 ♥ Vi var i ett köpcentrum och gick in på bland annat en Indiska-butik. Där erbjöds han att testa en massa olika teer medan jag tittade på glasunderlägg av trä, men efter att han hade smakat ungefär fem sorter sade han till personalen att han var fel person att fråga för han gillade faktiskt inte te. ^^ Fnizz. Sedan gick vi in på BR och kanske någon klädaffär, eller jag vet inte riktigt vad. Det viktiga är att när vi gick emellan butikerna så stannade vi vid något tillfälle mitt i gången och kramades jättehårt och länge. Aww!! That's a first. Way to go, brain! ♥♥♥ Vi var också på någon tågstation eller liknande och yrade, men jag vet inte riktigt vad det gick ut på. Jag tror att jag hade bokat in en resa men glömt min biljett, och det upprörde mig mycket att jag kastat ut 525 kronor helt i onödan, fast samtidigt var jag ändå lite glad att jag slapp åka på den där resan för nu kunde jag ju stanna kvar hos Kenneth istället. <:3

Ps. Den väldigt specifika siffran 525 kronor kommer sannolikt ifrån min indignation tidigare i veckan över Skånetrafikens nya pris på sitt i övrigt förträffliga sommarbusskort. 550 spänn om man inte betalar med Visa, yo! What the flying fuck on a pogo stick.

I övrigt har vi just lagt vantarna på säsong 6, tack vare El Strutsy-kalopsy. Tack ska du ha, Strutsy-kalopsy! Det första avsnittet var jättebra och lite sorgligt (och vi fick se Kenneth i neongröna tights... hmm...) och följande två avsnitt var också rättså klockrena (med Kelsey Grammer som James Bond-klon - fantastiskt kul) och efter det har det varit lite upp och lite ner. Det verkar som att Kenneth lite grann håller på att fasas ut till förmån för en otäckt läspande, hamsterkindad spitting image av mig själv - nooooo! Vi får hoppas detta bara är inbillning. Som tur är kan jag i alla fall se om gamla säsonger om jag behöver en Ken-fix. Meep. Murp.

“Well then, I know about another story that turned out to be true. It’s 

about a virgin who gave birth to a man who had some funny ideas.

That virgin was my sister, and her son Lyle has a learning disability.”

.

Och för att jämna ut det hela lite:

♥ ♥ ♥

.

Kenneth Ellen Parcell

Okej, jag måste erkänna att jag faktiskt har en liten, liten celebrity crush. Mycket liten, men ändå tillräckligt stor för att jag inte ska kunna ignorera den helt, och inte skulle kunna svara ett ärligt "nej" på frågan om jag hade den. Vad är det nu för tvålfager kändis som fångat mitt intresse? Någon allmänt ansedd läcker och het skådis i min egen ålder? Någon lång, mörk och mystisk främling med glödande passion i sin avgrundsdjupa blick? Någon som... öh... åtminstone utstrålar någon typ av sexighet?

Nej. Självklart ska jag gå och börja crusha på den här fånen. -__-

Gnaaaaargghhh. >_< Jag vet inte varför jag är sådan. Varför ska jag alltid gilla de konstiga? Och varför är jag så förutsägbar? Visst, det finns massor av sidor av Kenneth som jag inte alls gillar, t ex att han är djupt religiös, livrädd för allt vad sex heter, halvt inavlad och i princip uppfostrad av grisar, och inte så lite korkad. Dessutom saknar han ett normalt hak/halsparti. Men vem kan bry sig om det när han i övrigt stämmer in på de flesta av de klyschiga klysch-klyschor som jag alltid faller för? 

• Han är RÖDHÅRIG ju!! Eller tillräckligt rödblond för att kvalificera sig, i varje fall.
• Han är SNÄLL, så snäll, så snäll. ♥ Han vill alla väl och ställer alltid upp...
• ...trots att han oftast bara får skit för det, och han gör det med ett leende. Jag vet inte om det är för att han är så extremt godhjärtad eller om det bara är för att han är för dum för att förstå att han blir utnyttjad och att ingen gillar honom.
• Han ser allting positivt och har en naiv tro på att saker och ting ska lösa sig.
• Han är oskyldig och oskuldsfull.
• Han har en fin och snäll röst.
• Han är artig.
• Egentligen är han inte så snygg men eftersom han är så rar till sättet har jag mer och mer börjat uppfatta honom som "söt".
• BONUS: Är väldigt skojig och har otroligt fin hy.

Bluurrrk. Är det så att jag bara har en väldigt tydlig "typ" eller gränsar detta till fetisch? -__- Gemensamt för alla crushar jag någonsin haft (eller i semi-vuxen ålder, i alla fall) är att de är dumsnällgoda, att de vill andra väl och tappert håller modet uppe trots att de behandlas illa, att de har en air av oskuldsfullhet omkring sig, att det är lite "synd om dem" och att de på något sätt behöver "hjälp" - dvs att jag, som den fantastiskt livserfarna, djupa och sensuella kvinna jag självklart är, ska få chansen att "rädda" dem och visa dem något "bättre". Ja, det låter helt sjukt när man skriver det så, men vad fan. Kalla det en hög nivå av självinsikt!

I fallet Kenneth måste jag alltså rädda honom från hans strikta religiösa tankar som är betungande på så vis att de hindrar honom från att leva livet till fullo. Istället för att han ska behöva känna skamrelaterade känslor kring något så naturligt som sin egen sexualitet ska jag givetvis handgripligen visa honom den rätta vägen, och han kommer bli SÅ väldigt tacksam. I gengäld kommer hans godtrogna naivitet och positiva syn på livet lyfta mig en aning ur min vardagsbittra cynism. Ja. Så kommer det bli. *off to write kinky fanfic*

I tv-serien har vi faktiskt fått se Kenneth halvnaken vid flera tillfällen, men jag har verkligen inte tyckt att det varit hett eller att han varit snygg då. Det är nog för att de visat det på ett så fånigt och halväckligt sätt, avsett för att locka till skratt (inte så konstigt då det är en komedi, duh). Nej, ska det bli något hett så ska det gå till så som jag just bestämt. Capisce?

Det lustiga med mina olika crushar är dessutom att de flesta av dem kommit till mig i drömmar eller nästan som i visioner. När jag var typ tretton hade jag en dröm om att Jeff Goldblum var en hängselbyxklädd bonde (!) vars farm jag och en kompis hade inkräktat på, och han blev arg och jagade oss med en högaffel. Efter att jag vaknade den morgonen crushade jag stenhårt på honom i flera års tid. (Han stämmer dock inte i övrigt in på mina kriterier, men det var så länge sedan. Nevermind.) En gång när jag joggade fick jag plötsligt en konstig känsla av att Conan O'Brien joggade bredvid mig och hejade på och försökte få mig att springa fortare. Det var jättemärkligt. Sedan crushade jag som en galning på honom i typ två veckor. Apan började jag nästan sarkastiskt crusha på eftersom han så klyschigt stämde in på det mesta på listan, men det var inte förrän efter jag haft en dröm om honom på natten som jag började bli intresserad på riktigt. Det är liksom som att mitt undermedvetna måste försöka förklara för mig att jag är hooked på någon, för jag fattar det inte själv i realtid. Märkligt. Det funkar inte alltid, dock. Jag hade en dröm om Ben i LOST en gång, och drömmen i sig var tillräckligt skum för att kunna försätta mig i ett förcrush-stadium, men när jag väl vaknade började jag aldrig riktigt crusha. Mest frågade jag mig själv: "Va? Tycker jag han är attraktiv?" för det hade jag inte märkt något av i verkligheten.

Jag tar upp detta för att jag drömde om Kenneth inatt. Det var inte första gången, men ingen av drömmarna har varit någon regelrätt snuskdröm så jag har väl inte fattat förrän nu. Förra gången strök jag honom lätt över kinden. Den här gången var jag på en fest med hela 30 Rock-gänget och jag försökte få honom att förstå att jag ville dansa med honom. Det var det hela. Men ändå vaknade jag med den där speciella känslan i magen.

OKEJ JÄVLA HJÄRNA JAG HAR VÄL EN CRUSH DÅ HÅLL KÄFTEN.

Det var svårt att vid en snabbgoogling hitta några bra bilder på Kenneth där han inte ser ut som att han ska flina ihjäl sig, men här kommer ett litet picspam i alla fall. Sötnosen. ♥

.

Tjenslit

Strutsen skriver om att vara "särskilt sensitiv", något slags ny halvdiagnos som börjat bli populär (i alla fall populär nog för att jag skulle ha hört talas om det förut) och huruvida det är mumbo-jumbo eller en riktig grej. Eftersom varken han eller jag läst på ordentligt om saken får väl allt jag skriver här nu tas som oseriöst blaj, men ändå. Det är väl det en blogg är till för? ^^

Jag kan bara säga att jag håller med honom i allt han skriver. Först känslan av att alltid ha känt sig lite "felinställd" och off. Jag vet inte hur många gånger t ex min pappa sagt till mig "Måste du vara så förbannat känslig?" medan jag snarare tyckt att han kunnat vara lite mindre okänslig istället. Sedan känslan av att alla människor väl upplever sådant här då och då? Vad är det som gör just mig så speciell att jag tryggt kan sätta etiketten CERTIFIED: EXTRA KÄNSLIG i pannan och försöka få andra att respektera det?

Ja, det hade ju varit gött att få veta ifall man verkligen var extra "sensitiv" för det hade kanske kunnat förklara ett och annat i livet, men å andra sidan kanske själva diagnostiserandet mest skulle bli som en undanflykt, en ursäkt för att ge en rätt att vara gnällig, hysterisk och gråtmild. Jag överdriver i mina ordval nu, men jag antar att det beror på att jag finner mig tveksam till hela grejen. Det första jag tänkte när jag hörde om termen för något halvår sedan var "Åh, det skulle ju kunna stämma in på mig!", men min andra tanke var snarare något ängsligt i stil med "Inte ska väl jag...".

Strutsen beskrev ett antal punkter hos den extra sensitiva människan och för skojs skull tänkte jag rada upp här hur bra de passar in på mig:

- Upplever saker djupare än de flesta andra (vet inte, det vore väl lite drygt och överlägset att anta)

- Mindre stabil, mer inlevelsefull (instabil: ja, inlevelsefull: ja, extremt, och hoppas att det gör mig till en bättre historieberättare)

- Mindre välanpassad i vårt samhällsklimat (ja)

- Begränsad energi (ja - om jag umgåtts med någon utanför den innersta kretsen i mer än en dag så måste jag ligga platt på rygg och andas ut en lång stund när de väl gått hem igen)

- Går ofta undan själv (ja, jag gillar att umgås med andra ibland men trivs egentligen bäst i mitt eget sällskap)

- Konflikträdd (ja, i alla fall med folk jag inte känner och litar på till hundra procent, vilket här på jorden begränsar sig till två personer)

- Empatisk (mycket!)

- Färgas av andras åsikter (ja, verkligen - även om jag har starka åsikter om det mesta är jag alltid villig att överväga att ändra min ståndpunkt ifall den med motsatt åsikt lägger fram sin på ett trovärdigt, sense-mejkande sätt. Detta gör det jäkligt jobbigt för mig att läsa kommentarsfält eftersom så många åsikter presenteras och jag ibland kan hitta guldkorn i dem alla - även idioternas - att jag till slut inte vet var jag själv står i frågan)

- Blir ofta inspirerad men energin räcker inte hela vägen (JA, jag vet inte hur många projekt jag startat i mitt liv som bara runnit ut i sanden, men tack vare att jag har en likasinnad arbetspartner för ömsesidigt peppande håller jag åtminstone nu på att färdigställa ett projekt på riktigt, och det är ta mig fan ett under)

- Påverkas mycket av för lite sömn (JA - urk!)

- Lätt över-och understimulerad (ja, verkligen, framförallt understimulerad. Men jag kan också bli väldigt överstimulerad och uppe i varv och skäms sedan efteråt när det känns som jag betett mig jobbigt ihop med andra genom att vara för energisk och på)

- Får ofta dåligt samvete (att jag en gång började gråta för att jag bröt en blyertspenna säger väl det mesta)

- Påverkas starkt av bra musik (ja, mycket)

- Känner stor glädje av att hjälpa andra (ja, verkligen, även om det inte enbart är av renhjärtad och äkta altruism utan även för att det får mig att känna mig duktig och behövd... men visst älskar jag att hjälpa andra och ägnar stor tankeverksamhet åt mina nära och käras bekymmer)

- Störs av starkt ljud (ja, bara läs mitt förra inlägg :P, men kan även få riktig ångest av starka ljud jag tycker illa om, t ex mopeder)

- Störs av starkt ljus (jo... fast det beror nog mer på andra hang-ups jag har än på ren sensitivitet)

- Störs av starka dofter (vet inte - jag brukar ofta säga när jag går in på en affärs parfymavdel att jag inte fattar hur folk orkar jobba där, men... det kanske är en vanligt åsikt)

Diagnos: VET INTE. Men inte är det konstigt att jag och Strutsen är så tajta och till och med har varit ett par. Vi verkar ju ganska lika om man ska gå på det här, i alla fall. Jag har alltid haft svårt att hitta vänner jag verkligen klickat med, så att det skedde så instantly med el Strutso kanske inte var en slump.

Fast kanske är alla andra så här också. Vi ska väl inte tro att vi är något? Ho-hum.

.

Ljud och oljud

Dåliga ljud: Det är något jävla oväsen i byggnaden som gör mig knasifierad. >_< Jag vaknade till det igår och blev lite orolig för jag trodde först att det var ett brandlarm eller något liknande, men nu har det hållit på i ett dygn så det är knappast ett alarm, och dessutom låter det lite för skrikigt, gnissligt och organiskt för att vara en apparat. Det kommer med ojämna intervaller och jag har inte den blekaste om vad det är som orsakar det. Hggghhnnnnnn.

Som om inte det vore nog så vaknade jag idag till ett helt annat ljud som gjorde det omöjligt att somna om, men som tur var skulle jag ändå upp. Apan gjorde mig dock orolig när han påstod att ljudet pågått hela natten och att han vaknat av det flera gånger (jag fattar inte varför inte jag vaknade, det går emot all känd logik?). Hur ska vi få det att sluta när vi inte vet vad det beror på? Jag bad Apan beskriva ljudet eftersom jag enbart hört det med öronproppar i och han svarade: "Lite som om ett spöke i en gammal Musse Pigg-film skulle blåsa i en trombon". :/ Är det något jag inte behöver just nu så är det en nattlig störning till. >_<

Jag hörde mumlande röster i trapphuset innan och blev lite exalterad när jag tyckte mig höra att en av rösterna sade: "Jau haur rengt å sakt te dåmm", men nu har det gått två timmar och ljuden fortsätter så det kanske var att hoppas för mycket. :( Vart ska man vända sig?

Bra ljud: Härom dagen fick vi för oss att vi skulle gå och panta burkar och flaskor, men eftersom vi inte är några stordrickare av läsk och dylikt... GNAAAAAH NU KOM TROMBONLJUDET IGEN!! >_< ...så trodde vi inte det skulle bli några stor pengar av det, kanske en tjuga. Men innan vi gick till affären gick vi för att slänga papper i pappersinsamlingen och där hittade Apan (jag säger ju att han är fantastisk på att hitta pengar!) två hela kassar med pantflaskor som något pucko bara slängt i plastinsamlingen! Vi tog med oss dem till affären och pantade även dem och tack vare det behövde vi bara betala tre kronor för middagsmaten vi köpte. :) Vet ni vad det är för ett ljud? Jo, det ska jag tala om för er: ka-ching! Ett riktigt härligt jäkla ka-ching på den.

Roliga ljud: "You have more sexual hang ups than an adult chat line run by Gilbert Gottfried."

Hands-down det bästa citatet från säsong fem av 30 Rock. Önskar att jag var sådär rapp, men jag antar att det är en tröst att tv-seriekaraktärer har manus att gå efter.

.

This just in:

.

Avänjörs

Avengers var bra! Lite skämt, lite sorgligt, mycket spänning OCH väldigt snygga effekter, någonting jag normalt kan vara ganska gnällig över. Det enda jag inte riktigt kom överens med var skådisen som spelade Loke. Han övertygade inte helt som megaskurk med sin valpiga uppsyn och flyende haka, men så kan det vara ibland. Och Pepper, har hon blivit som alla de andra bikinibrudarna kring Stark nu, eller? Fyra otäcka chitauri-monster av fem kan filmen dock få. Awright!

 

Ser du Iron Man? Det gör jag.

Jag börjar bli trött på att vara förkyld och hosthacka dagarna i ända tills jag nästan klöks. Har knappt snutit mig på tre dagar nu i alla fall, så förhoppningsvis börjar det gå i rätt riktning, åtminstone! Idag är det dag 15 med sjukdom. Urk. Som grädde på moset är det dags att tillbe mångudinnan om bara någon dag eller möjligen redan ikväll. Urk x 2. Jag har också haft sömnproblem i en vecka. Urk x 3. Härda ut... härda ut.

En glad nyhet är att jag har köpt Super Mario Galaxy 2. Det ska bli roligt att testa! Det har ju fått jättefin kritik, och det första spelet var ju roligt det med (förutom sproinggfjäderbanorna, hu), så det ska bli kul att återse Mario och även Yoshi. Men först måste vi avsluta alla spel vi redan håller på med, känns det som. Det är hur många som helst.

• Epic Mickey (Wii) - vi närmar oss slutet, tror jag?
• Alias (PS2) - sista banan!
• Tomb Raider (PS1) - vi har kommit till Atlantis så det kan inte vara jättelångt kvar
• Mirror's Edge (PS3) - umm... vet inte, men vi har kanske spelat hälften?
• Ivy the Kiwi? (Wii) - vi har klarat alla obligatoriska banor men inte spelat igenom bonusbanorna vi fick efter att ha tagit alla röda fjädrar

Som synes är vi duktiga på att börja spela spel och mindre duktiga på att avsluta dem. Ähum.

När vi var ute och gick härom dagen hittade Apan 60 spänn i sedlar i en buske. Han är helt otrolig på det. En gång hittade han 1000 kronor (!) och han hittar ständigt tior, femmor och enkronor på marken. Jag hittade också något. En knapp. Den var röd. Jag plockade inte upp den.

Det går framåt med Det Stora Projektet™ och om bara någon vecka kommer den näst sista femtedelen att vara färdig. Helt otroligt! Projektet har (för)följt oss så länge nu att det givetvis vore konstigt om vi aldrig kom till slutet, men ändå... Sista femtedelen! Omgwtfbbq (för att använda en förkortning som var cool 2005). Jag snackade lite löst med Apan igår om en inofficiell deadline för sista delen, och vi ska se om det går att genomföra (det tror jag knappast, men värt att försöka, i alla fall).

I övrigt... vet jag inte vad jag ska berätta. Min snorfyllda hjärna är för tillfället inte riktigt kapabel att utforma lika intellektuella och filosofiska inlägg som t ex Strutsen åstadkommer. Men han kanske har sovit bättre och/eller är mindre kraxigt krasslig.

Tess och Luddrik, han är en mumrik.

.

Thor med snor

Det har varit skithärligt väder de senaste fyra dagarna, och våren har äntligen kommit igång. ♥ Idag är det lite mulet och inte lika fint, men förhoppningsvis är det bara en liten svacka. Jag längtar så mycket efter sol och värme att jag håller på att krevera. Det måste vara på gång nu. Det måste. Jag kan inte minnas att jag brukat vara en sådan sommarivrare förr, men på senare år tycker jag höstarna och vintrarna har känts på gränsen till outhärdligt långa, och med tanke på att det i princip bara är varmt och fint i maj, juni och typ september så kan i alla fall inte jag få för mycket av det. Har aldrig sett mig som en potentiell Mallorca-resenär, men ska det hålla på så här i framtiden så är det inte omöjligt att även jag faller till föga och bokar en restresa en rutten februarivecka någon gång. Brrr.

Hayley Atwell som Peggy Carter i Captain America

En av de vackra majdagarna slösade vi olyckligtvis på att sitta inne och kolla på film. Inget ont om det - att kolla på film är en av mina favoritaktiviteter - men det var ju synd att tillfället då vi hyrt tre superhjälterullar skulle sammanfalla med årets hittills finaste dag. Oh well, vi gick i alla fall ut och spelade lite kubb mellan filmerna (årets första parti!) och jag vann stort, som alltid, hah. De filmer vi såg var Thor, Iron Man och Iron Man 2 (och så Captain America kvällen innan, på Valborg, då vi dessutom åt säsongens första pinnglass). Detta givetvis i rent studiesyfte inför Avengers som vi nog snart ska se på bio. Alla hjältarna utom Iron Man var hyfsat obekanta för mig, så det var många nya historier och fejs att ta in. Jag kände inte ens till Avengers tills för några veckor sedan (bad comic book fan, bad!). Orkar inte riktigt sitta och skriva recensioner om var och en av filmerna, men sammanfattningsvis så kan vi säga att jag gillade dem i den här ordningen:

1) Iron Man (klart bäst som film sett, med den mest karismatiske huvudpersonen och en skurk jag gillade)
2) Captain America (snygg 40-talsestetik, bra Hugo Weaving, kick-ass tjejroll som jag gillade, en del roliga skämt, kanske lite svårt att komma huvudpersonen in på livet)
3) Thor (mycket tvivelaktig estetik i Asgård - och det är bara att inse, "asgardians" är helt enkelt inte en bra term - men mysiga bilder från New Mexico, får genuspoäng för att de två mäktigaste männen i den gråter samt att gänget på jorden består av två tjejer och en gubbe istället för the token female i en i övrigt all-male cast)
4) Iron Man 2 (inte direkt dålig men lite rörig, genusmässigt får varken denna eller den första Iron Man några större poäng, Tony Stark är ett pucko huvuddelen av filmen, grejen med att göra ett nytt grundämne var långsökt)

Så nu vet ni det! Avengers nästa. Om någon undrar över rubriken kommer den av att jag varit förkyld i mer än en vecka nu och snöt mig cirka 265 gånger under filmtittandets gång. Jag är nu helt skinnflådd på överläppen och har mer än en gång tvingats dra in och harkla upp snor istället för att blåsa ut det genom näsan eftersom min stackars läpp helt enkelt inte tål mer stryk för tillfället. <:/ FRÄSCHA KLUBBEN.

Jag har också lånat böcker, hallelujah and praise the lord! Jag ser mig gärna som en läsare men läser de facto aldrig något annat än serier, bloggar och foruminlägg. Därför tänkte jag att jag skulle gå till bibblerian och överraska mig själv med någon form av litterärt verk. Följande böcker släpade jag hem:

Med uppenbar känsla för stil, Stephan Mendel-Enk
Svinet, Åsa Grennvall
Jag skulle aldrig ljuga för dig, Moa Herngren
Kalla det vad fan du vill, Marjaneh Bakhtiari
Spelreglerna, Jonas Karlsson
Rosa, den farliga färgen, Fanny Ambjörnsson

               

Jag lånade dem för mindre än 48 timmar sedan och har redan läst ut två, visst är jag duktig? :) Med uppenbar känsla för stil var helt klart bra och gjorde mig rejält avtänd på manlighet som fenomen (som om jag inte redan var det...), och Jag skulle aldrig ljuga för dig var ett spännande porträtt av en kvinna på galenskapens rand, men den hade sina problem och slutet tyckte jag var direkt fånigt. Jag kunde dock relatera till och verkligen känna med hennes barn, och att läsa om de diverse knäppa saker huvudpersonen gjorde var ju intressant på ett tågkrasch-sätt. Så jo, den var ganska bra, även om den hade sina problem. Huvudpersonens upplevelser av instängdhet och senare frihet var mycket bra beskrivna.

Nähej, om jag skulle ta och vara lite kreativ själv istället för att sitta här?

Klart slut, varulvstjut.

.

Meudeblågg

Jag har fått BADBRALLOR!! Nu jäklar ska det badas! ...eller inte, men jag slipper i alla fall visa halva röven för övriga badnissar om jag vågar mig ner till stranden någon gång i år.

 

Tack Åhléns, för att ni tagit in några snygga, neutrala badshorts som 1) är till för tjejör och 2) passar till alla bikiniöverdelar. ♥

Måste säga att strandlivet känns rätt så avlägset än så länge, dock. Var är våren? ;_; Våren och tidiga hösten är mina favoritårstider, men fortsätter det i den här takten kommer våren bara att vara i några veckor, ju. Det går inte att njuta av blommande körsbärsträd och knoppande magnolior när det blåser och regnar och man bär långkalsonger, vinterjacka, halsduk och vantar, ju. Ju!! Jag brukar säga att efter Valborg lägger jag undan vinterjackan för säsongen, men det vete tusan om jag kommer göra det i år. Kommer väl smyga längs gatorna iklädd raggsockar och toppluva in i mitten av maj. Hu. Köpte vår/sommarskor igår, åtminstone.

Annat som shoppades igår var ett nytt, fint påslakan och hårgummiband. SPÄNNANDE. Efter turen på stan gick jag och Apan på Anytime och åt deras chiliburgare som är otroligt smaskig. Apan fick med halloumi och aubergine istället för biff. Enligt hemsidan ska man dessutom kunna köpa denna rätt på avhämtning för väldigt mycket mindre pengar, men eftersom sajten ifråga ser ut att vara tillverkad cirka 1997 är jag inte hundra på att det fortfarande stämmer. Vågade inte fråga personalen heller, eftersom det skulle kännas taskigt att säga att jag inte litade på hemsidan av den anledningen. <:)

Inatt kunde jag inte sova. Jag har som vanligt problem med dygnsrytmen, men eftersom jag gick en så lång promenad på och hem ifrån stan så trodde jag att jag skulle bli utmattad. Men icke. Försökte lägga mig vid 2:00 men somnade inte förrän omkring 3:30 (tror jag) och vaknade sedan vid 6:00 igen av att Apan skulle upp och gymma. Sedan kunde jag inte somna om, och nu är det nu. Så långt har jag hunnit koka gröt, skicka ett sms, lyssna på Novembernatt på repeat på låg volym och diska lite. Happy days.

mvh

En liten trött som inte vill ha gråblöt höst året runt

.

Ivy the Kiwi?

Senaste inköpet till vårt fina lilla Wii som vi fick i julklapp av Apans föräldrar är Ivy the Kiwi? (varför titeln innehåller ett frågetecken vet jag inte... Kanske är det en build-up till en extremt häftig plot twist i slutet av spelet? Eller inte...). Det är ett supergulligt plattformsspel med gimmicken att man inte själv hoppar runt med figuren, utan istället styr dess omvärld för att försöka få den att gå dit man vill. Sådant tycker jag är väldigt roligt så jag är därför nöjd med köpet. :)

+
+ Ivy är verkligen jättesöt, och man måste beundra hennes totala brist på självbevarelsedrift och insikt om sina egna begränsningar där hon rusar fram i panik över sin försvunna mamma, utan att tänka en sekund på att det kan finnas faror som kan skada henne. Okej, det är kanske inte så beundransvärt, men lite imponerande är det att vara så djärv och dumdristig att man litar fullständigt på att en främling (spelaren) ska se till att man inte dör. Men hon vet kanske att om man är så söt som hon så kommer de flesta gladeligen att hjälpa till. Eller så läser jag in för mycket i några pixlar på en skärm.

+ Bakgrunderna är jättefina - jag älskar verkligen den höstiga färgskalan och den mysiga, sagoboksaktiga stilen.

+ Musiken tyckte jag var riktigt fin, i alla fall på en specifik bana, så när jag tagit reda på vad den banan hette ska jag se om jag inte kan få min hackzorzz-vän Strutsen att fixa fram låten till mig på något sätt...

+ Roligt med själva spelmomentet: att "rita" lianer under Ivys fötter och därmed ändra på och styra omgivningarna och bandesignen. Kul!

-
- Det verkar som att vi snart har spelat klart spelet, och vi har bara spelat i en session hittills, så det måste vara väldigt kort! Synd, eftersom det är så kul, men det finns i alla fall multiplayer mode och time trial och lite liknande att roa sig med när själva huvudspelet är slut. Tur att vi köpte det begagnat, i alla fall. Jag hade blivit ganska vansinnig om jag lagt 500:- på ett spel som tar slut på två sittningar.

- Ivy springer väldigt fort! Jag var säker på att hon skulle vagga fram lite lagom makligt - trodde inte för en sekund att hon skulle skjuta fram som en sådan raket. Det gäller att hålla tungan rätt i mun och verkligen ha snabba reflexer, vilket i sig inte är en dålig grej i ett spel. Jag blev bara så förvånad - ingenting på omslaget gav intrycket att det skulle gå undan på det sättet.
___________________________

Yay, tv-spel! Jag är så glad att jag kommit in i tv-spelandet igen! Jag var en ganska engagerad spelare i unga år men tappade det hela lite när Nintendo 64 lanserades eftersom en sådan aldrig kom i min ägo. Jag kom därför av mig i flera år och det närmaste jag kom var när jag lånade min morbrors PS1 i ett par veckor då och då. Vi fick efter det en PS2 lite överraskande, men vid det laget hade jag redan glidit lite av banan och behärskade inte kontrollerna så bra (pinsamt men sant). Först nu när Wii kom så började jag kunna styra igen och då kom spelglädjen tillbaka med buller och bång (avd. moderna uttryck). De senaste veckorna har vi plöjt igenom Donkey Kong Country Returns och det var skitroligt - ett riktigt tv-spel så som de ska vara, enligt mig. Nästa inköp kommer att bli Super Mario Galaxy 2, är jag nästan säker på. Därefter lär det bli Zelda. Efter det...? The wallet is the limit.

Yay, spel. ^^

.

Orgier

Det här tyckte jag var jättekonstigt! Louise Hoffsten och en kompis har skrivit och tonsatt en barnbok som handlar om kreativitet. Inspirationen ska ha kommit från en känsla Hoffsten får när hon känner sig kreativ, en känsla av att små varelser dansar på henne. Gott så. Men vad kan dessa små varelser kallas då?

Orgier.

Jo, orgier! Alltså, är det bara jag som har extremt snuskig fantasi/är extremt pryd, eller är liksom ordet "orgier" redan upptaget...? Av något som kanske inte passar så bra i barnböcker? Slog detta aldrig Hoffsten? Var det verkligen ingen annan involverad i processen att framställa denna bok och skiva som noterade att ordvalet var lite anmärkningsvärt? Så många frågor...

I övrigt anser jag att Bravos päron- och hallonjuice är god.

.

Dt er svort mäd svesnka

Dagens tröttande fynd på hallmattan/intörwäbben:

Er yra? Vad är det med den? Vad bryr jag mig om den?

Åh, tack pappa! Jag har alltid velat ha en Sporter! Tack för att du köpte en till mig trots att den var så dyr!

.

Triss i hjärter

På allmän begäran (nej) publicerar jag här receptet på fågelbona i inlägget nedan.

choklad
cornflakes
estetiskt tilltalande godisägg

Smält choklad, blanda i cornflakes, tryck ut geggan i muffinsformar så att den täcker kanterna och det bildas en grop i mitten. Ställ i kylskåp en stund. Ta ut, ta bort muffinsformarna, lägg i estetiskt tilltalande godisägg. Servera.
____________________________

Idag har jag en jättedålig dag. För ungefär en månad sedan bestämde jag mig för att påbörja ett projekt som drastiskt skulle förbättra mitt liv. Projektet har haft några barnsjukdomar men överlag har det hela gått bra. Inatt förstörde jag dock precis allting och får börja om från början igen. Självhatet jag känner idag är inte av denna världen. Dessutom ligger jag efter med det stora projektet som jag jämt sysslar med och det gör mig sur, men vad gör jag för att komma ifatt? Skriver detta dumma blogginlägg. >_<

Jag har också jättedålig dygnsrytm och försökte förbättra den genom att ställa en väckarklocka. Men eftersom jag just inatt sov väldigt dåligt så var jag så utmattad när klockan ringde att jag först snoozade i en timme (!) och sedan somnade om och sov två timmar till. FAIL. Nu är jag helt förvirrad och vet inte hur jag ska förbättra det här. Urk.
____________________________

Har kollat lite på det här inför semestern. Det verkar som en härlig blandning av lite tacky och HEFTIT!! Synd bara att jag har en mystisk hudsjukdom som gör att jag inte kan ha händerna i vatten särskilt länge. Känns inte riktigt som att jag kan få ut så mycket av ett häftigt vattenland om jag måste hålla händerna ovanför ytan hela tiden. <:/

Gnäll gnäll gnäll. Nu: jobb.

   .............

.

Fågelbon

.

Madam

Jag har nyligen fyllt år. Jag vaknade på födelsedagens morgon utan att känna någon som helst ålderskris, trots att 30-årsstrecket närmar sig med stormsteg. Samma dag kom en Amnesty-dude fram till mig utanför Coop och ville ha min uppmärksamhet. Hans öppningsreplik? "Excuse me, madam!"
...

När gick jag från "miss" till "madam"? Jag hade ju håret i små barnsliga tofsar! Jag hade nyinförskaffade hipsterbågar! Ser jag plötsligt ut att vara 45?

*yyyyyyyyyyyyyl*

.

Korv ä la gôtt änna

Familjeliv har kört med den här bannern i flera veckor nu, och jag blir lika skeptisk varje gång jag ser den. Det ser ut att vara en fantastisk vegetarisk lasagne, upplagd och fotad på tjusigt mattidningsvis. Tillåt mig småle och tvivla en aning på sanningshalten i rubriken.

Jag skulle snarare tro att landets barnfamiljer äter ungefär det här:

(Bild stulen från någon slumpmässig blogg. Jag ber om ursäkt. Jag

tog det som dök upp när jag gjorde en sökning på "ledsen falukorv".)

Det var allt från mig idag! Carry on...

.

Du kan våldta hur du vill

Drömmer mardrömmar ganska ofta. Vet inte riktigt vad det beror på men kan tänka mig en kombination av höga nivåer stress och ångest i vardagen plus för lite motion och frisk luft på dagarna.

Inatt upplevde jag en fantastisk kavalkad av ungefär allting som jag är rädd för i hela världen och vaknade upp utmattad och sur. Fick då för mig att göra en googling på mardrömmar för att se om det finns något jag möjligen kan göra för att få färre sådana, och hittade då följande guldkorn på ett forum (som uppföljning på förslaget att man kan testa lucid dreaming för att styra sina drömmar i en bättre riktning):

"Asfränt vara medveten i drömmen btw, du kan våldta hur du vill, säga vad som helst till vem som helst, hoppa utför hustak och köra bil under vatten, andas i rymden och under vatten, knarka vad som helst osv. Själv har jag gjort allt ovannämnda."

Joråsåatteh...

I övrigt har det varit en meningslös helg. Nu ska jag jobba lite på det där projektet och sedan äta färdig tomatsås med spaghetti medan Apan min är på träning och blir slagen sönder och samman. Tjolahej!

.

Saker som tar slut 4

Någon frågade på Familjeliv (min guilty pleasure...) idag om hur hon skulle prata med sin sjuårige son om det faktum att hans morfar var döende i cancer. Hon fick många bra och sansade svar, och en mamma tipsade om att visa honom filmen Björnbröder där en av figurerna dör och dennes själ då "åker upp i himlen på ett fint sätt". Även om jag tycker att Björnbröder är en ganska trist film så kan jag hålla med om att den visar döden på ett poetiskt, vackert och uthärdligt vis, och det skulle säkert kunna hjälpa den lille pojken.

Sedan kom en annan kvinna och föreslog att gossen också borde titta på Änglahund för att bearbeta sin morfars nära förestående bortgång. Jag brukar inte skriva så mycket i trådar på det forumet, men där blev jag faktiskt, som varande tecknad film-expert (okej... hopplös nörd), tvungen att säga ifrån på skarpen.*

Om du vill ge ditt barn en bra bild av döden, välj en annan film! Jag tyckte den var väldigt otäck när jag var liten och kan fortfarande minnas känslan fastän jag nu närmar mig trettio. Hunden som ska dö upplever stark dödsångest och försöker vrida tillbaka tiden. Den innehåller scener som väl ska föreställa helvetet och den ständigt tickande klockan är ångestframkallande. Till och med himlen är otäck med sin flummiga miljö och den konstiga himmelshunden som olycksbådande ylar "Du kan aaaaldrig komma tillbaaaaakaaa" när klockan vrids tillbaka.

Huvudpersonen blir mördad. Av en hund som ser ut så här.

Varning nog? Inte? Okej...

 

"Mamma... vad är det där för ett ställe?"
"Umm... det är dit morfar kommer om han inte varit snäll, förstår du."

 

"Vad är det där för små varelser? Är det änglarna?"
"...det skulle man kunna säga."

 

"Mamma...? ;_; "
"Ja ja, det där är väl Sankte Per."
"Jag är rädd."

__________________________
*Okej, mest ville jag ha en anledning att få besserwissra om att Disney faktiskt inte ligger bakom detta åbäke till film, men det kanske inte var skäl nog att hijacka en så känslig tråd.


.

Saker som tar slut 3

Om ett år fyller jag 30. Jag har faktiskt inte börjat känna av någon klassisk 30-årskris än (inte som jag är medveten om själv, i varje fall) och tror inte jag kommer att göra det heller. Det är egentligen lite konstigt. De flesta känner ju i den åldern ett antal krav på sig själva att ha presterat ditten och datten, t ex en fast inkomst, körkort, några häftiga resor, någonstans att bo, någon att leva med och kanske några barn. Ska man gå efter den listan borde jag just nu befinna mig i ett paniktillstånd, för i samhällets ögon i stort har jag knappt uppnått någonting alls med mitt liv. I mer lyckade människors ögon är jag nog närmast att likna vid en majskolv. Majskolv? Sade jag majskolv? Jag menade bajskorv.

Hur som helst så borde jag nu, istället för att skriva detta blogginlägg, omedelbart kasta mig på första bästa tåg för en jorden runt-luff med tillhörande hennatatuering och soulsearching i någon indisk liten by. Jag har inte rest mycket alls i mitt liv, men det har inte funnits pengar, och ärligt talat, jag tycker inte ens om att resa! Att se och uppleva nya platser är ju riktigt kul och intressant, men själva resandet, att färdas och vara orolig och trött och flottig och befinna sig i något slags ständig ångest över att inte ha stenkoll på var passet och de växlade pengarna är... nej, det är inte min grej. Körkort har jag inte heller. Det är väl inget att vara stolt över, men jag är livrädd för att köra bil och har ingen talang för det. Jag hatar att befinna mig i trafiken och tror jag gör de flesta en stor tjänst genom att inte sätta mig bakom ratten. Det går att leva utan bil. Det enda dumma med det är väl att det blir svårare att få jobb.

Jobb och pengar är väl det jag får mest ångest av på listan. Jag har inget jobb, och det måste man ju ha, men jag jobbar (...) på det. Jag har investerat i en alternativ karriär i flera år, inom ett yrke där man får räkna med att jobba gratis ett tag om man ska lyckas bygga sig ett namn, så det är inte som att jag bara suttit på röven och rullat tummarna. Som jag skrev två inlägg bak så håller jag på att färdigställa ett jätteprojekt som alltid varit min dröm. Det är jag ordentligt stolt över och inte många har gjort något liknande, så det hjälper mig att känna att jag uträttat något i livet även om jag inte gjort så mycket av det vanliga som folk gör.

Stressen att skaffa barn innan man blir för gammal känner jag inte av ett dugg. Inte så konstigt, kanske, eftersom jag inte vill ha barn alls. Men ändå. Skönt att slippa tänka på det och planera mitt liv kring det, inte behöva oroa mig för att äggen blir för gamla eller att jag inte skulle hitta rätt partner i tid. Att jag inte tänker skaffa några barn är kanske huvudanledningen till att jag inte 30-årskrisar - jag känner ju inte alls att det finns saker jag måste ha uträttat innan barnen kommer till världen (inte för att jag tror att livet tar slut när man får barn, så behöver det ju inte alls bli, men nog får man omprioritera en hel del). Jag har hela livet på mig att göra allt det där jag vill göra, och kan sätta mig och min partner i första rummet. Och ja, jag har ju min partner, min kära, älskade Apa, som tursamt nog ser på livet på samma sätt som jag.

Jag har alltid tyckt att kärlek är det viktigaste, så att jag har en bästa vän som jag kan dela allt med är guld värt. Det är inte alla som hittar någon de kan vara sig själva med till hundra procent, och att ha en sådan person är en ynnest. Lite svårt att känna sig misslyckad då! ♥ Dessutom har jag vett att inse att allt kan falla när som helst - någon av oss kan bli skadad, sjuk eller till och med dö - så jag förstår att uppskatta honom och säga det till honom varje dag. Det är en bra grej.

Okej, men grattis då, din självgoda kossa, tänker du kanske nu. Vad kul för mig att mitt liv är så lyckat! Så är det ju självklart inte. Jag har och har haft otroligt mycket skit i mitt liv. Jag hade en delvis kass uppväxt och har dragits med olika former av psykiska problem och depressioner i över tio år. Från dag till dag mår jag otroligt dåligt, och det har hindrat mig massor i min vardag det senaste decenniet. Det är ju ingen höjdare. Men istället för att bara tänka "Buuääähhh! Jag har förlorat tio år till depressioner! Jag har missat allt man ska göra!" och därmed 30-årskrisa som en galning försöker jag tänka på vad mer den här tiden har gett mig, som faktiskt har varit bra.

Jag har fått mycket ny kunskap. Jag har vidgat mitt sinne och fått stor självinsikt. Jag vet precis vad jag mår bra av och vill ha. Jag vet precis vad jag inte vill. Jag har självrespekt, och med det kan man komma långt. Jag är missnöjd med hur de senaste tio åren har utspelat sig men kan också se de bra aspekterna. Jag har träffat Apan. Jag har träffat Strutsen och det tyska Brödet. Jag har kreativitet, skratt, musik och drömmar. Och jag har förstått att man inte lever för alltid. Det kommer att ta slut. Därför har jag gjort en lista över allt jag vill hinna göra innan jag dör. Jag tänker inte dela den här för det är för privat, men jag har insett att jag snart är 30 år. Har jag tur får jag 50 år till. Det finns ett antal saker som jag måste göra innan dess, och nu vet jag att det är dags att sätta igång och göra dem.

Att ha kommit till insikt om att mitt liv är till för mig och att jag ska göra det som får mig att må bra istället för att försöka leva upp till någon annans förväntningar, det tycker jag är att ha kommit långt i utvecklingen. Sedan får andra stressjaga status, ploppa ut ungar, fylla sina rum med dyra prylar och renovera sommarstugor bäst de vill. Det är inte vad jag vill. Jag är glad att jag insett det innan jag fastnat i det.

.

Saker som tar slut 2

Andra saker på temat: jag läser ganska många bloggar. De flesta är privatpersoner som skriver lite smått och gott om sina liv vilket av en eller annan anledning har fångat mitt intresse (oftast är det kombinationen personliga/privata texter + rolig humor + god stavning + vettiga politiska åsikter som får mig att lägga till ett bokmärke). En del har jag läst ganska länge, men av blyghet och/eller andra skäl har jag inte kommenterat så mycket eller alls. Det blir ett märkligt förhållande - jag vet ju vilka de är och känner till massor om dem och deras liv, medan de inte alls vet vem jag är och förmodligen inte kunde bry sig mindre. När så något händer personerna, t ex något så simpelt som att de bestämmer sig för att sluta blogga, så känns det jättekonstigt. Lite som när en kändis dör. Man kände inte personen på riktigt, man var inte vänner, men man brydde sig ändå om denne och var van vid att t ex gå in på dess blogg och hälsa på några gånger i veckan. Det är ett lite skumt fenomen. Jag har varit med om det här många, många gånger. Det känns som att man förlorar något, fast man egentligen inte hade det. Jag minns särskilt en person som var mycket intressant men som bara beslutade sig rakt av för att låsa alla gamla inlägg och aldrig skriva något mer igen, och försvann därmed från jordens (nätets) yta såvitt jag kunde se.

Liknande saker kan vara att bloggaren varit med om någon förlust, t ex att någon i dennes närhet dött eller gjort slut. Det hände ganska nyligen i två bloggar jag följer. Jag känner ju deras smärta och även om jag ännu mindre kände personen de förlorade så förstår jag ju hur det är och önskar att jag kunde trösta eller hjälpa på något sätt. Men om man inte kommenterat förr är det väl så dags nu att komma och klampa in i det privata med sina välmenande kondoleanser? Jag vet inte hur man ska göra. Ofta är bloggaren ju dessutom medvetet vag i sina texter om sådana känsliga händelser också så man vill ju inte förutsätta fel saker heller och klampa runt som en elefant i en porslinsbutik. Hm. Nej, det är svårt.

.

Tema: Saker som tar slut

Har funderat lite på att saker och ting förr eller senare tar slut. Medelst döden, ofrånkomligen, men även av andra, mindre dramatiska skäl.

Jag och en vän har hållit på med ett och samma kreativa projekt i sex år nu. Galet, jag vet, och jag gissar att alla i vår närhet trott att vi skulle lägga ner det förr eller senare, och att ett riktigt slut aldrig skulle komma. Vi har dock haft siktet inställt på att färdigställa projektet redan från början (och att lägga ner när man redan lagt så mycket tid på det? Inte en chans...) och nu, efter så här många år, börjar vi äntligen skymta slutet. Om några veckor går vi in på projektets definitivt sista femtedel. Det är dock ett hårt slit och ett arbete som tar låååång tid, så vi kommer inte kunna fira på säkert 1½-2 år till. Men ändå. Vi kan ana slutet nu! Och det är ta mig tusan helt sjukt. Detta jäkla projekt har funnits med oss så länge nu, med tillhörande diskussioner flera gånger i veckan, att det känns bisarrt att tänka sig att vi en dag faktiskt kommer att vara färdiga med det. En dag kommer vi inte att hålla på och snacka om det varje gång vi träffas. Helt galet!

Detta är förstås en befriande tanke (även om vi troligen kommer kasta oss in i ett nytt - om än kortare - projekt på direkten ändå), men även frustrerande. Som sagt går arbetet mycket långsamt, och att nu kunna skymta slutet så nära men ändå så otroligt långt borta gör mig extremt rastlös. Jag vill ju vara färdig nu. Det är väl lite den där grejen att de tre sista timmarna på jobbet alltid är de längsta. Ugh. Jag har aldrig heller varit särskilt bra på att avsluta projekt, så det ska verkligen bli kul att få bevisa för mig själv och andra att jag kunde ro iland ett megamastodontprojekt. (Så låt då det %¤#&%¤ slutet komma någon gång dåååååååå fgsdghfsddfghjsdg!!)

.

Populärkultur konsumerad i mitt hem, januari 2012

Veronica Mars säsong 1-3

En gång råkade jag slå på tv:n just när det visades ett avsnitt av Veronica Mars, och jag fastnade. Det verkade lite kul, lite mörkt och ganska spännande. Jag såg dock aldrig mer än så. Nu, flera år senare, önskade jag mig säsong 1 av tv-serien i julklapp och fick den, och jag och Apan plöjde snabbt igenom den i mellandagarna. Den var inte riktigt som jag hoppats - inte lika mörk som jag trodde den skulle vara och mellan varven lite för high school-barnslig för min smak, då jag hade hoppats på någon form av Alias-klon - men på det stora hela var det en underhållande och spännande serie. Vi köpte raskt även de andra två säsongerna för det facila priset av 99:- styck, och har just avslutat hela schabraket.

Sammanfattande omdöme: nagelbitande spänning blandad med lättsamt larv, många snabba, snärtiga repliker, ovanligt bra skildrad kvinnlig vänskap, en del glada skratt och en riktigt, riktigt fin pappa-dotter-relation som det är svårt att inte bli avundsjuk på. Jag rekommenderar alla tre säsongerna för en bra helhetskänsla - ingen säsong stod ut klart och tydligt som bättre än någon annan utan de hade alla sina svagheter och styrkor och gör sig bäst i jätteportion, även om första säsongen höll ihop väldigt bra som en helhet.

Betyg: 7 mördade bästisar av 10.

Ps. Tror ni inte att det där enda avsnittet jag lyckades fånga på tv var seriens allra sista? -__- Kul att ha spoilat sig själv på slutet!

Ps2. Det förekommer datorer i serien som ser ut och beter sig som datorer! Med mappar! Man klickar på grejer! Och de blippar inte hela tiden!

Patrik 1,5

När jag skulle köpa en Hulken-dvd till Apan i julklapp i den eminenta butiken Skivesset så tog jag mig en titt i deras gratislåda (jo, de har en sådan!) och vad hittade jag där om inte den svenska filmen Patrik 1,5, som jag faktiskt velat se en längre tid? 0:- är ju inget att tjafsa om så jag tog hem den och vi blev positivt överraskade. Nog för att jag trodde filmen skulle ha något att komma med, annars hade jag ju inte velat se den in the first place, men den var faktiskt riktigt bra, särskilt (nu kommer det!) för att vara svensk. Jag var rädd att de skulle yttra en massa repliker som lät styltiga och onaturliga, som fallet så ofta är med inhemsk film, men det hände faktiskt inte och skådespelarna var helt klart godkända/bra. Sedan var berättelsen såklart lite förutsägbar, men mycket mindre än jag väntat mig och jag gillar hur de visade gayparet som riktiga människor med olika personligheter och problem, istället för att i välmenande syfte försöka visa att gayfamiljer visst är snälla och bör få adoptera barn och därmed framställa dem som några ständigt leende, regnbågsfärgade lyckotroll. Bra! Jag har kommit på mig själv med att gå och fundera över några av filmens scener flera gånger under veckan som gått sedan vi såg  den, och det är ett bra betyg.

7 fula Stig Lindberg-vaser av 10.

Habibi

Habibi är en serieroman av Craig Thompson. Den är över 600 sidor lång och storyn + teckningarna är FANTASTISKA. Jag sträckläste boken på tre timmar och kommer att läsa den igen för att försöka ta in allt, för den är verkligen proppad med grejer (för att vara lite lagom vag). När jag hade läst färdigt den tänkte jag för mig själv: "Det gör mig ledsen att de flesta människor i världen inte kommer att läsa Habibi." Det säger ungefär allt. Prove me wrong och läs den!

10 kåta sultaner av 10.

Legend of Zelda - A Link to the Past

Jag skaffade detta spel till Super Nintendo när jag var ungefär tolv år. Det var min första kontakt med mer rollspelsaktiga tv-spel än de vanliga springa-hoppa-skjuta som jag hade spelat tidigare (typ Super Mario, Donkey Kong Country och Mega Man). Det är också anledningen till att jag spelar det här just nu. När jag var tolv fattade jag nämligen inte ett jota av det här spelet. Alltså, jag kunde ju springa runt och slåss och leta efter grejer (men va, kan man inte hoppa?) men när det kom långa textsjok så klickade jag bara snabbt förbi dem, för vem orkade läsa sådant, och min engelska var kanske inte så fantastisk på den tiden, och det stod aldrig en massa text i exempelvis Super Mario, men det gick ju bra ändå? Needless to say så kom jag aldrig särskilt långt i det här spelet, där det är av vikt att man läser och tar till sig informationen man får. ^^;;; Att jag ens kom någon vart berodde nog mest på envishet. Så därför spelar jag det nu som vuxen för att känna att jag inte fullständigt slösade bort de där 300 kronorna i Spelgrottan; för att få uppleva hela spelet och se vart det ville komma. Och det är ett helt fantastiskt spel! Men det vet alla redan. Bara inte jag, för jag var tolv och korkad.

Har inte spelat klart det än, men hittills får det 9 popcornklädda, enögda maneter av 10. Om de bara kunde skippat det där irriterande tjutandet så fort man börjar tappa liv. Det är störigt.

Kung Fu Panda 2

Vi såg den här filmen dels för att vi nyligen hade sett ettan och dels för att jag behövde en Victor Garber-fix och hade läst mig till att han skulle göra en röst i den här filmen. Victor Garber, mmmm... ♥ Efter mitt älskade Alias har han inte gjort så mycket minnesvärda saker och ett utsvultet fan tar de småsmulor hon kan få. Låt oss säga  som så: det här var verkligen små smulor. <:/ Vi sitter och tittar på filmens skojsiga introscener och väntar på att hans figur ska dyka upp. Ingen Victor Garber här. Ingen Victor Garber där. Thundering Rhino - det låter ju som en riktig skurkroll... Tufft. Men vänta! Där är han ju! Hej Victor! Hans ljuva stämma ljuder genom högtalarna. Jag piper till och gör mig redo för örongasm.

Då blir han till mos. Efter två repliker. ;_;

Thundering Rhino, pre-splatt

Jahapp, så var det med det. Resten av filmen var väl rättså bra. Po som liten var söt. Po som vuxen var störig, men inte i närheten så störig som i första filmen. Animeringarna var top notch såklart, bla bla bla, fin men lite förutsägbar story. Men... Victooooooooor. ;_; ;_; ;_;

6 byxvägrande småpandor av 10.

.