_________________________________
Jag sitter ibland i smyg och läser på lite om hur riksdagen och regeringen funkar. En gång laddade jag ner ett program på datorn som gav mig blindkartor att försöka fylla i världens länder på. Jag har kollat upp saker som "liberalism" på Wikipedia men blir snurrig i huvudet och måste sluta läsa. Jag har ingen jäkla aning om vad som sker i mellanöstern. Eller på Balkan. Eller någonstans alls. Och jag blir arg för att ingen i min uppväxt berättat och förklarat viktigheter för mig, pushat mig att lära mig och ta reda på saker, tvingat mig att skapa en uppfattning om viktiga frågor. Jag genomled bara skolan och gjorde så bra ifrån mig där som jag kunde för att sedan snabbt kunna sticka hem till min trygga rithörna och fortsätta med det som jag egentligen brann för, det som jag älskade och frivilligt ville lära mig mer om och öva på.
I samma mån är jag arg att ingen såg min vilja och talang för det jag faktiskt höll på med och pushade mig i en kreativ riktning istället. Varför gick en sådan som jag inte estetiskt program på gymnasiet? Tänk vad jag hade kunnat utveckla mig där, hur min lilla talang kunnat tillvaratas! (Och hur jag kunde fått vänner för livet...) Jag hade kanske kunnat bli någonting inom det området på riktigt. Men nej, istället svävade och svävar jag runt i ett märkligt tomt mellanrum där den talang som eventuellt fanns en gång nu gått i träda och min högskoleutbildning (som jag gick på för att "man gör så" och som jag tänkte skulle ge jobb och pengar och lång semester under vilken jag skulle tecknatecknateckna hela dagarna och nätterna) som faktiskt krävde att man var tvungen att plugga och förstå materialet på riktigt sket sig. Bara tänk, var jag kunde ha varit nu.
Den trevligare av de två indietjejerna visade mig hyllan med Darling-tidningar (ack, så saknade de är!) på skolbibblan och hjälpte mig därmed snappa upp lite av kulturen utanför min egen begränsade sfär av animerad film och Disney-fan art. Mitt politiska uppvaknande, i den mån jag haft ett sådant, började under sista året på gymnasiet. Jag fick skäll av min pappa för att jag röstat "fel" i mitt första riksdagsval och min mamma blev sur när jag sade att jag tyckte att EMU verkade som "en bra grej" efter att ha läst ett propagandablad för det, men ingen av dem förklarade alls vad jag borde ha gjort istället eller varför. Dock började jag förstå då att politik var något som existerade och kunde beröra folk.
En dag tillbringade jag uttråkat några timmar i skolbiblioteket i väntan på en buss. Jag hade läst alla tecknade serier som fanns (de var verkligen inte många, och hälften av dem handlade av någon anledning om aids) och drog mig bort till hyllan för sexologi, för sådant var ju alltid intressant, höhö. Jag hittade inget särskilt, men i hyllan bredvid stod böcker om jämställdhet och liknande och jag fick syn på en bok som hette Bimbobakslaget. Omslaget pryddes av tre foton av en skönhetsmiss som tårögt leende tog emot vinnarkronan på sitt huvud. I mina ögon var det en triumfens stund för denna tjej, så jag fattade inte vad som var grejen med bokens titel. Jag började läsa boken. Den pekade på grejer som jag tänkt på och känt av sedan barnsben men inte kunnat se som något annat än naturens ordning. Sedan den dagen var jag feminist.
Jag har sedan dess läst på så gott jag kunnat om allting som har med feminism att göra (det som varit på en nivå jag kunnat ta till mig, så att säga) och blivit stärkt i min övertygelse. Genom feminismen har jag också snuddat vid politik i allmänhet och sakta (mycket sakta) men säkert har min kunskap och förståelse för sådant ökat. Jag kan nu själv använda ord som patriarkat, borgarbracka och populism och förstå vad som åsyftas... men det tog mig väldigt lång tid, och det krävdes att jag själv ända in i själen kände ett intresse för att lära mig om det. Varför såg ingen vuxen att jag slarvade bort skolan?
Jag kan bli så ledsen över den potential i mig som kastats bort. Jag hade kunnat bli något större om någon fångat upp mig och styrt in mig på något, vad som helst. Antingen försökt allmänbilda mig mer, eller rått mig att hardcore-satsa på konsten. Men det var ingen som ens förhörde mig på läxan. När jag som 13-åring, stolt och glad över att ha intervjuat en engelsman för klasstidningen, kom hem och på klockren skolengelska berättade om min dag, sade min mamma till mig på skarpen att "Vi är i Sverige nu och här pratar vi svenska". Jag vet inte varför hon hade problem med att jag gjorde framsteg i skolan - kanske hade (har?) hon själv bildningskomplex.
Min dramalärare på gymnasiet sade en gång följande till mig: "Sök in till Dramatiska Institutet, för tusan!" och jag bara skrattade och påpekade vilken högskoleutbildning jag valt och skulle börja på till hösten. I retrospektiv är han den enda vuxna som någonsin sett mig, någonsin förstått vari min sanna potential låg, och jag skrattade bort det och fattade inte vad han menade. Det är ganska sorgligt. Till och med på konstutbildningen jag gick efter att högskolan gått åt helsike och jag börjat inse det som detta inlägg delvis handlar om, att jag borde satsat på det jag brann för istället, tyckte lärarna att jag kanske inte riktigt var på rätt plats och försökte peka mig i riktningar som jag visste inte var mina.
Nåväl. Realizing you have a problem is the first step to recovery, eller något, så jag gör så gott jag kan. Jag försöker hänga med och läsa på, om politik och samtidshistoria, men ibland är det helt otroligt svårt att veta var man ska börja. Alla händelser är ju så sammanlänkade med andra att om man försöker ta genvägen via Wikipedia för att snabballmänbilda sig är man snart fast i ett virrvarr av länkar till fenomen, händelser, viktiga personer och ismer som alla har en koppling till något annat. Det är inte lätt när man är en puckad tolvåring i en nästan trettio år gammal kropp. Jag läser tidningen ibland och håller mig uppdaterad mycket via bloggar, ofta av unga, smarta, politiskt färgade tjejer i min egen ålder eller äldre. De är som jag skulle vilja vara, som jag hade kunnat vara. De hjälper mig att komma ifatt, och jag kämpar på, men det uppenbara går ändå inte att förneka.
Jag är hopplöst efter.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar