Jag kommer från en arbetarklassfamilj där kunskap inte värderades högt, eller rättare sagt aldrig var på tapeten. I vår familj - ensamstående mamma med tre barn - har allting bara handlat om basala överlevnadssaker som att äta, sova, tvätta sig, gå till skolan, städa och skämmas. Det pratades aldrig om politik, historia, litteratur, geografi och liknande. Vi reste ingenstans. Det fanns inga böcker hemma, förutom kanske ett exemplar av Grottbjörnens folk och dess uppföljare (vilka jag i begynnande puberteten nagelfor efter smaskiga partier, en erfarenhet jag tror jag delar med många...) och jag vill även minnas en samlingsbok om astrologi med titeln Sådan är du & Sådan är du i kärlek. Inte Kafka direkt, men det var inget som brydde mig. Mina största intressen har alltid varit teckningar, film och tecknad film, och det ägnade jag mig mer eller mindre konstant åt under hela min uppväxt. Strängt taget är det väl fortfarande det jag lägger mest tid på, och jag älskar det, men ibland kan jag verkligen känna att det har hämmat mig i min utveckling lite grann. Låt mig förklara.
När jag gick på grundskolan var det ju helt okej att hålla på med sådant; att rita och kolla på Disney-filmer gjorde ju var och varannan unge. Men mitt intresse släppte inte - jag fortsatte med det igenom högstadiet, gymnasiet och högskolan - och i början var det bara en bra grej. Tro nu inte att jag var ett totalt socialt miffo, för jag hade vänner och en långvarig pojkvän under många år, men då jag hade mitt starka intresse för bilderna så blev det ofta så att jag satt hemma och ritade eller kollade på film istället för att gå ut och festa och ligga dyngrak i en buske/smygröka/förlora min oskuld till någon med moppemusche. Detta tyckte jag enbart var en bra grej. Festande har aldrig lockat mig och det kändes bra att kunna sitta hemma i den mysiga, trygga fantasivärlden och leka med pennorna och färgerna. Men folk började ju kolla snett på mig, helt klart. Inte minst mina egna föräldrar som tyckte att jag borde bete mig mer som normala ungdomar. Man kunde tycka att de skulle vara glada att jag var lugn, skötsam och redig men tydligen inte. Oh well. Jag mådde bra med mitt och kände en styrka i att gå min egen väg och inte vara som alla de andra. Mina bästa kompisar (inte pojkvännen, dock) dumpade mig och även om det inte var så kul medan det hände så var det ju uppenbart att vi vuxit ifrån varandra ändå.
Det blev inte jobbigt förrän i gymnasiet när jag började öppna ögonen för världen runtomkring mig och inse att andra människor pratade om annat än tecknad film. Jag fick ett gäng vänner i min gymnasieklass, och bortsett från en som var lite av en raggarbrud med mindre koll än jag, så var de andra två hippa, indie och politiskt engagerade. De bar återvunna tygväskor, var vegetarianer och refererade på daglig basis till grejer som Karin Boye, bob hund och patriarkatet. Jag: o_O??
Det ska kanske tilläggas att jag gick samhällsprogram för att någon sagt att det var det bästa om man ville plugga vidare, och plugga vidare, det skulle man ju. Det var aldrig något jag ifrågasatte, för jag visste att det var det man gjorde. Det hade jag snappat upp från min pappa, som är något mer finkulturell än min mamma, men som jag ändå inte träffat tillräckligt mycket under åren för att det skulle ha någon större inverkan på mig. Tillbaka till ämnet.
Jag blev ganska bra kompis med de här tjejerna och körde på med mina gamla intressen ändå i en relativt obekymmersam samexistens, men efter ett tag började det bli ganska uppenbart att den mindre trevliga av dem inte gillade mig så himla mycket. När jag sade något himlade hon ofta med ögonen eller hade attityden "det är inte lönt att jag förklarar för dig för du fattar ändå inte". Det var inte jättekul att hon ständigt verkade irriterad på mig, men så här i efterhand förstår jag ju att hon måste ha haft ett enormt huvudbry med mig! Var jag inte vänster som de? Var jag höger, kanske muffare? Miljöpartist? Kristdemokrat? Efterbliven? I vilket fack skulle de placera mig egentligen? Varför uttalade jag mig så konstigt om saker och ting; jag var ju ändå 17-18-19 år men verkade helt clueless? Vad för märkligt samfund tillhörde jag? Jehovas? Jag drack inte alkohol och festade aldrig, men var ändå ateist. Jag åt kött men tyckte det var viktigt att panta burkar. Va, va, va? Vad är du för konstig typ, var står du politiskt? Du umgås ju med oss vänsternissar men har aldrig ens hört Belle & Sebastian?
Saken var ju den att jag inte stod någonstans alls politiskt. Jag visste inte ett skit om politik. Det lilla jag kan om politik idag har jag snappat upp under de senaste nio åren, och jag är 28. När vi "lärde oss" om Sveriges politiska partier på högstadiet ritade jag Disney-figurer i marginalerna och lyssnade med ett halvt öra. Det gällde de flesta ämnen förresten - det enda jag över huvud taget intresserade mig för i skolan var språkämnena och de estetiska - men jag hade ändå bäst betyg på skolan för jag hade fattat hur man pluggade inför prov och kunde uttrycka mig väl i text i uppsatser. That's it, I said it. Jag har inte lärt mig någonting alls under hela min skoltid! (Mais je parle français comme une baguette, oui oui.)
På samhällslektionerna under gymnasietiden fattade jag verkligen absolut ingenting. Historia, geografi och liknande kunde jag ta till mig till viss del för det var ju lite som att läsa skönlitterära berättelser om vad som hade hänt, och så kunde jag se det framför mig som filmsekvenser och komma på små fan fics i huvudet om de olika historiska personerna. Men samhälle och politik - uj uj uj. Min samhällslärarinna var en otroligt engagerad och bastant människa som tittade sina trötta tonårselever i ögonen och ömsom vädjande, ömsom uppfordrande brölade: "Jag veeeet att ni har åsikter, var inte rädda att säga dem!" tills den politiskt intresserade besserwisserkillen i klassen öppnade munnen, och så gick hela lektionen ut på att de två förde något slags publik dialog. Inte mig emot dock, för hon hade faktiskt fel - jag var inte tyst för att jag inte vågade säga min mening. Jag hade verkligen ingen åsikt. Jag fattade inte vad fanken de babblade om.
Allting är politik, säger de. Det privata är politiskt. Idag vet jag det, och jag håller med! Men jag hade faktiskt vuxit upp i något så underligt som ett totalt opolitiskt hem. Nej, jag vet att det inte finns något sådant egentligen, för alla val man gör är ställningstaganden och bla bla, men... jo. Jag kom från ett politiskt vakuum. Det är klart att gymnasiediskussionerna var lättare för mina kompisar - de hade det intellektuella med sig i bröstmjölken. Den ena tjejen som jag umgicks med hade en mamma som var bibliotekarie och en pappa som var läkare. Den andras mamma var något slags doktorand. Min mor arbetade med byggmaterial. Var hon stod politiskt visste jag inte, men jag tror att hon var (är?) något slags gråsosse som många andra som inte direkt var så engagerade.
Och jag, jag hade inte fattat att jag borde ha visat intresse för sådant här. Jag hade bara min lilla happy place av färger och dramatiska scener och jag var nöjd med det. Nu, när jag är vuxen och har gått en konstnärlig utbildning där jag trodde att jag skulle finna gelikar ( = insnöade nördar) men där 90% av eleverna visade sig vara politiskt engagerade, har jag insett vilket jäkla HÅL som finns i min hjärna där det borde ha funnits en klump av intelligenta åsikter om agerandet i mellanöstern och Nyamko Sabunis ovilja att kalla sig feminist. USA ut ur Irak! Öhh... liksom, vadå, menar ni? Jag har fattat att jag, den duktiga skoleleven med "läshuvud" och fantastiska betyg, ligger miltals efter mina generationsfränder i allmänbildning klurigare än det genomsnittliga innehållet i en Vecko-Revyn. Jag knäckte pluggkoden men fattade aldrig att jag borde lära mig sakerna på riktigt, för min egen skull. Jag ville ju bara vara ifred och rita. Jag känner mig så otroligt korkad.
_________________________________
Det här blir långt, så jag fortsätter i ett annat inlägg.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar