Förra året blev jag och Apan utsatta för två rånförsök. Jag vet inte om det räknas som "mycket" rent statistiskt, men med tanke på att vi inte medvetet ägnade oss åt riskbeteende (vi befann oss vid båda tillfällena i vad vi trodde var relativt "trygga" områden, det var soligt, det fanns andra människor i närheten osv) så blev vi båda ganska överrumplade och uppskärrade av händelserna. I bägge fallen klarade vi oss undan med blotta förskräckelsen, men det som hände har tyvärr satt ganska djupa spår i mig. Jag har blivit mer otrygg, vill inte längre bo kvar i staden jag egentligen älskar, har drömt mardrömmar om händelserna, ser mig om över axeln jämt och går över till andra trottoaren om jag ser en person komma emot mig som vagt påminner om de som försökte råna oss. Det är inte så kul, eftersom incidenterna måste räknas som tämligen lindriga i jämförelse med vad annat hemskt man kan råka ut för.
Om jag reagerar så här illa på unga killar som kommer fram och ställer sig alltför nära en, viftar med småknivar och hotar döda en om man inte ger dem sina grejer, hur skulle jag då ens överleva en värre sak, t ex en våldtäkt? Det gör mig ganska bekymrad över min mentala styrka. Jag har väl aldrig påstått att jag skulle vara extremt mentalt stabil men det här visar att jag är känsligare än jag trodde. Jag har verkligen all respekt i världen för folk som varit med om tuffa situationer och ändå kämpar på varje dag istället för att lägga sig ner och förtvina i en hög av ångest, vilket jag ändå hade haft full förståelse för...
Jag har också fått svårt att titta på våld på tv. Ja, jag vet, det är skitfånigt. Innan var jag ganska okänslig för våld/psykologisk terror på film för jag kände mig trygg i att det "bara var på film", men det berodde väl bara på att jag levde i en relativt våldsfri bubbla. Nu har den spruckit och jag har insett att allt det där otäcka, det pågår just nu, på riktigt, förmodligen på mer än ett ställe i stan (för att inte tala om världen!) medan jag skriver det här. Det är ingen kul tanke. Så visst, buhu, stackars dig, välkommen till verkligheten liksom? Men på mer än ett sätt hade det varit skönt att få leva kvar lite grann i sin tryggare bubbla. Det är inget kul att vara nervös varje gång man går ut.
Hur som helst... Det jag egentligen skulle skriva var att en positiv sak har kommit av de här rånförsöken, och det är (KLYSCHVARNING wäo-wäo-wäo) att jag börjat uppskatta det jag har mer. Det som är vackert, det som finns kvar trots allt, det som inte ger ångest (och jag har ångest för måååånga grejer, inte bara rånförsök, det lovar jag), det som är bra med livet. När det första rånförsöket skedde var jag och Apan inne i något av en dålig period - jag var otroligt besviken på honom över en grej och det krisade rejält - men när vi väl tagit oss i säkerhet efter rånförsöket så var jag så otroligt glad över att han inte blivit skadad, att han levde och ännu fanns kvar (med allt det underbara som är han!) att det verkligen hjälpte mig släppa det där jag var arg på honom för. Det satte saker och ting i perspektiv och även nu, när det gått åtta månader sedan dess (och tre månader sedan det andra rånförsöket), finns den känslan kvar. Jag kan fortfarande bli irriterad när minnena av det dåliga mellan oss kommer tillbaka, men det är mycket lättare att vifta bort det nu när jag vet vad som skulle kunna hända, att jag faktiskt skulle kunna förlora honom. Fy fan. Så nej, helt av ondo var det inte att bli konfronterad med den krassa verkligheten. Hur cliché det än låter så hjälpte det mig att förstå värdet av det jag har och uppskatta livet mer. Eftersom jag lever med relativt svår ångestproblematik är det en mycket hjälpsam tanke.
Det är någonting jag tänker ta med mig in i 2012.
Hur som helst... Det jag egentligen skulle skriva var att en positiv sak har kommit av de här rånförsöken, och det är (KLYSCHVARNING wäo-wäo-wäo) att jag börjat uppskatta det jag har mer. Det som är vackert, det som finns kvar trots allt, det som inte ger ångest (och jag har ångest för måååånga grejer, inte bara rånförsök, det lovar jag), det som är bra med livet. När det första rånförsöket skedde var jag och Apan inne i något av en dålig period - jag var otroligt besviken på honom över en grej och det krisade rejält - men när vi väl tagit oss i säkerhet efter rånförsöket så var jag så otroligt glad över att han inte blivit skadad, att han levde och ännu fanns kvar (med allt det underbara som är han!) att det verkligen hjälpte mig släppa det där jag var arg på honom för. Det satte saker och ting i perspektiv och även nu, när det gått åtta månader sedan dess (och tre månader sedan det andra rånförsöket), finns den känslan kvar. Jag kan fortfarande bli irriterad när minnena av det dåliga mellan oss kommer tillbaka, men det är mycket lättare att vifta bort det nu när jag vet vad som skulle kunna hända, att jag faktiskt skulle kunna förlora honom. Fy fan. Så nej, helt av ondo var det inte att bli konfronterad med den krassa verkligheten. Hur cliché det än låter så hjälpte det mig att förstå värdet av det jag har och uppskatta livet mer. Eftersom jag lever med relativt svår ångestproblematik är det en mycket hjälpsam tanke.
Det är någonting jag tänker ta med mig in i 2012.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar