Ibland slår den gamla skrivdjävulen klorna i mig och jag önskar att jag kunde börja skriva igen. När jag var liten och tonåring skrev jag hela tiden och tyckte själv att jag var skitbra, påhejad av lärare som var impade av mina författarskillzorz i förhållande till min ringa ålder och gärna läste upp mina alster inför klassen. Allt jag skrev då var naturligtvis skit, det kan jag ju se nu, men jag var ändå begåvad för min ålder och alla klasskompisar var övertygade om att jag skulle "bli författare när jag blev stor".
Nu använder jag visserligen mitt skrivande och förmåga att hitta på plottar i mitt yrkesliv idag, så helt fel ute var de inte, men det har aldrig blivit av att jag faktiskt skrivit en riktig bok (än, i vart fall). Ibland blir jag så himla sugen på det (t ex när man läser en bra och inspirerande blogg som den här, men jag känner av mina begränsningar och vågar inte riktigt försöka. Inte riktigt än. Det senaste jag skrev var en slashfic till min favorit-tv-serie Alias, men den var för det första på engelska och hur bra man än är på det så är det inte samma sak som att skriva på sitt modersmål, och för det andra var det en fan fic så jag behövde inte skapa och bygga upp riktiga figurer då de redan fanns färdiga och klara att börja leka med. Dessutom (även om vissa bitar faktiskt är helt klart fungerande och dessutom rätt heta) blir reaktionen *cringeface* *cringeface* *cringe* *cringe* när jag försöker läsa igenom den nu ett par år senare. Såååååååå... den räknas inte riktigt.
Hur som helst försöker jag peppa mig lite att ta tag i skrivandet igen och i julklapp önskade jag mig följande bok:
Enligt recensionerna skulle den vara fantastiskt rolig och hjälpsam. Tja, efter att ha läst ut den i dagarna kan jag väl säga så här: den var ganska rolig. Jag fnissade till flera gånger (borde kanske gapskrattat - vet inte om det är jag som är svårflirtad eller recensenterna som är lättroade) och boken var mycket skojigt skriven, uppdelad i olika skämtsamt döpta punkter med inte-så-autentiska exempel på hur man inte skulle skriva, följda av kortare kommentarer om varför detta var fel och dåligt. Jag hade dock nästan klarat mig lika bra med enbart kommentarerna. De var roliga de också men ändå koncisa och to the point. De putslustigt roliga exemplen på hur man inte skulle skriva kändes väldigt forcerade tyckte jag.
Liksom... jag vill inte vara neggo, så visst, de var kul, men de var så otroligt överdrivna att jag inte tror någon skriver så illa, så jag vet inte vem som ska ta åt sig. Det var väl lite grann meningen också, att peka på riktigt dåligt skrivande, men eftersom exemplen var så överdrivna så har jag svårt att bedöma utifrån den här boken hur bra eller dåligt mitt skrivande egentligen är. För att jag inte skriver så dåligt som exemplen, det är ju uppenbart. Betyder det då att mitt skrivande är godkänt? Vad jag menar är att med lite mer realistiskt dåliga exempel så hade jag lättare kunnat sätta in mitt eget skrivande på en skala i förhållande till dem. Nu blir det som att allting duger så länge man inte skriver som en fullständig idiot. I dunno...
Sträckläste boken gjorde jag i alla fall, så det var ju en kul läsupplevelse. Men jag vet inte hur mycket nytta jag kommer ha av deras råd, eftersom jag tyckte mig redan känna till alla regler de presenterade. Bonus får författarna dock för slutkapitlet som handlade om en av de viktigaste texterna man någonsin skriver om man vill bli publicerad, nämligen brevet till förlaget. Gör man dåligt ifrån sig där kommer de kanske aldrig ens börja läsa ens riktiga text. Det kan vara värt att komma ihåg.
________________________________
EDIT: På tal om bra och dåliga texter... Läs det här inlägget hos Jazzhands. Otroligt bra skrivet - fick mig att minnas en massa jag nästan förträngt: gympahallen, hur den luktade, gympakläderna man hade, pinsamheten, danslektionerna, lärarnas oförstående för pinsamheten... Ugh! Jag minns ingen David Silver-kille som tog min hand dock, konstigt.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar