Hur som helst så borde jag nu, istället för att skriva detta blogginlägg, omedelbart kasta mig på första bästa tåg för en jorden runt-luff med tillhörande hennatatuering och soulsearching i någon indisk liten by. Jag har inte rest mycket alls i mitt liv, men det har inte funnits pengar, och ärligt talat, jag tycker inte ens om att resa! Att se och uppleva nya platser är ju riktigt kul och intressant, men själva resandet, att färdas och vara orolig och trött och flottig och befinna sig i något slags ständig ångest över att inte ha stenkoll på var passet och de växlade pengarna är... nej, det är inte min grej. Körkort har jag inte heller. Det är väl inget att vara stolt över, men jag är livrädd för att köra bil och har ingen talang för det. Jag hatar att befinna mig i trafiken och tror jag gör de flesta en stor tjänst genom att inte sätta mig bakom ratten. Det går att leva utan bil. Det enda dumma med det är väl att det blir svårare att få jobb.
Jobb och pengar är väl det jag får mest ångest av på listan. Jag har inget jobb, och det måste man ju ha, men jag jobbar (...) på det. Jag har investerat i en alternativ karriär i flera år, inom ett yrke där man får räkna med att jobba gratis ett tag om man ska lyckas bygga sig ett namn, så det är inte som att jag bara suttit på röven och rullat tummarna. Som jag skrev två inlägg bak så håller jag på att färdigställa ett jätteprojekt som alltid varit min dröm. Det är jag ordentligt stolt över och inte många har gjort något liknande, så det hjälper mig att känna att jag uträttat något i livet även om jag inte gjort så mycket av det vanliga som folk gör.
Stressen att skaffa barn innan man blir för gammal känner jag inte av ett dugg. Inte så konstigt, kanske, eftersom jag inte vill ha barn alls. Men ändå. Skönt att slippa tänka på det och planera mitt liv kring det, inte behöva oroa mig för att äggen blir för gamla eller att jag inte skulle hitta rätt partner i tid. Att jag inte tänker skaffa några barn är kanske huvudanledningen till att jag inte 30-årskrisar - jag känner ju inte alls att det finns saker jag måste ha uträttat innan barnen kommer till världen (inte för att jag tror att livet tar slut när man får barn, så behöver det ju inte alls bli, men nog får man omprioritera en hel del). Jag har hela livet på mig att göra allt det där jag vill göra, och kan sätta mig och min partner i första rummet. Och ja, jag har ju min partner, min kära, älskade Apa, som tursamt nog ser på livet på samma sätt som jag.
Jag har alltid tyckt att kärlek är det viktigaste, så att jag har en bästa vän som jag kan dela allt med är guld värt. Det är inte alla som hittar någon de kan vara sig själva med till hundra procent, och att ha en sådan person är en ynnest. Lite svårt att känna sig misslyckad då! ♥ Dessutom har jag vett att inse att allt kan falla när som helst - någon av oss kan bli skadad, sjuk eller till och med dö - så jag förstår att uppskatta honom och säga det till honom varje dag. Det är en bra grej.
Okej, men grattis då, din självgoda kossa, tänker du kanske nu. Vad kul för mig att mitt liv är så lyckat! Så är det ju självklart inte. Jag har och har haft otroligt mycket skit i mitt liv. Jag hade en delvis kass uppväxt och har dragits med olika former av psykiska problem och depressioner i över tio år. Från dag till dag mår jag otroligt dåligt, och det har hindrat mig massor i min vardag det senaste decenniet. Det är ju ingen höjdare. Men istället för att bara tänka "Buuääähhh! Jag har förlorat tio år till depressioner! Jag har missat allt man ska göra!" och därmed 30-årskrisa som en galning försöker jag tänka på vad mer den här tiden har gett mig, som faktiskt har varit bra.
Jag har fått mycket ny kunskap. Jag har vidgat mitt sinne och fått stor självinsikt. Jag vet precis vad jag mår bra av och vill ha. Jag vet precis vad jag inte vill. Jag har självrespekt, och med det kan man komma långt. Jag är missnöjd med hur de senaste tio åren har utspelat sig men kan också se de bra aspekterna. Jag har träffat Apan. Jag har träffat Strutsen och det tyska Brödet. Jag har kreativitet, skratt, musik och drömmar. Och jag har förstått att man inte lever för alltid. Det kommer att ta slut. Därför har jag gjort en lista över allt jag vill hinna göra innan jag dör. Jag tänker inte dela den här för det är för privat, men jag har insett att jag snart är 30 år. Har jag tur får jag 50 år till. Det finns ett antal saker som jag måste göra innan dess, och nu vet jag att det är dags att sätta igång och göra dem.
Att ha kommit till insikt om att mitt liv är till för mig och att jag ska göra det som får mig att må bra istället för att försöka leva upp till någon annans förväntningar, det tycker jag är att ha kommit långt i utvecklingen. Sedan får andra stressjaga status, ploppa ut ungar, fylla sina rum med dyra prylar och renovera sommarstugor bäst de vill. Det är inte vad jag vill. Jag är glad att jag insett det innan jag fastnat i det.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar