Jag och en vän har hållit på med ett och samma kreativa projekt i sex år nu. Galet, jag vet, och jag gissar att alla i vår närhet trott att vi skulle lägga ner det förr eller senare, och att ett riktigt slut aldrig skulle komma. Vi har dock haft siktet inställt på att färdigställa projektet redan från början (och att lägga ner när man redan lagt så mycket tid på det? Inte en chans...) och nu, efter så här många år, börjar vi äntligen skymta slutet. Om några veckor går vi in på projektets definitivt sista femtedel. Det är dock ett hårt slit och ett arbete som tar låååång tid, så vi kommer inte kunna fira på säkert 1½-2 år till. Men ändå. Vi kan ana slutet nu! Och det är ta mig tusan helt sjukt. Detta jäkla projekt har funnits med oss så länge nu, med tillhörande diskussioner flera gånger i veckan, att det känns bisarrt att tänka sig att vi en dag faktiskt kommer att vara färdiga med det. En dag kommer vi inte att hålla på och snacka om det varje gång vi träffas. Helt galet!
Detta är förstås en befriande tanke (även om vi troligen kommer kasta oss in i ett nytt - om än kortare - projekt på direkten ändå), men även frustrerande. Som sagt går arbetet mycket långsamt, och att nu kunna skymta slutet så nära men ändå så otroligt långt borta gör mig extremt rastlös. Jag vill ju vara färdig nu. Det är väl lite den där grejen att de tre sista timmarna på jobbet alltid är de längsta. Ugh. Jag har aldrig heller varit särskilt bra på att avsluta projekt, så det ska verkligen bli kul att få bevisa för mig själv och andra att jag kunde ro iland ett megamastodontprojekt. (Så låt då det %¤#&%¤ slutet komma någon gång dåååååååå fgsdghfsddfghjsdg!!)
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar