Nej. Självklart ska jag gå och börja crusha på den här fånen. -__-
Gnaaaaargghhh. >_< Jag vet inte varför jag är sådan. Varför ska jag alltid gilla de konstiga? Och varför är jag så förutsägbar? Visst, det finns massor av sidor av Kenneth som jag inte alls gillar, t ex att han är djupt religiös, livrädd för allt vad sex heter, halvt inavlad och i princip uppfostrad av grisar, och inte så lite korkad. Dessutom saknar han ett normalt hak/halsparti. Men vem kan bry sig om det när han i övrigt stämmer in på de flesta av de klyschiga klysch-klyschor som jag alltid faller för?
- Han är RÖDHÅRIG ju!! Eller tillräckligt rödblond för att kvalificera sig, i varje fall.
- Han är SNÄLL, så snäll, så snäll. ♥ Han vill alla väl och ställer alltid upp...
- ...trots att han oftast bara får skit för det, och han gör det med ett leende. Jag vet inte om det är för att han är så extremt godhjärtad eller om det bara är för att han är för dum för att förstå att han blir utnyttjad och att ingen gillar honom.
- Han ser allting positivt och har en naiv tro på att saker och ting ska lösa sig.
- Han är oskyldig och oskuldsfull.
- Han har en fin och snäll röst.
- Han är artig.
- Egentligen är han inte så snygg men eftersom han är så rar till sättet har jag mer och mer börjat uppfatta honom som "söt".
- BONUS: Är väldigt skojig och har otroligt fin hy.
Bluurrrk. Är det så att jag bara har en väldigt tydlig "typ" eller gränsar detta till fetisch? -__- Gemensamt för alla crushar jag någonsin haft (eller i semi-vuxen ålder, i alla fall) är att de är dumsnällgoda, att de vill andra väl och tappert håller modet uppe trots att de behandlas illa, att de har en air av oskuldsfullhet omkring sig, att det är lite "synd om dem" och att de på något sätt behöver "hjälp" - dvs att jag, som den fantastiskt livserfarna, djupa och sensuella kvinna jag självklart är, ska få chansen att "rädda" dem och visa dem något "bättre". Ja, det låter helt sjukt när man skriver det så, men vad fan. Kalla det en hög nivå av självinsikt!
I fallet Kenneth måste jag alltså rädda honom från hans strikta religiösa tankar som är betungande på så vis att de hindrar honom från att leva livet till fullo. Istället för att han ska behöva känna skamrelaterade känslor kring något så naturligt som sin egen sexualitet ska jag givetvis handgripligen visa honom den rätta vägen, och han kommer bli SÅ väldigt tacksam. I gengäld kommer hans godtrogna naivitet och positiva syn på livet lyfta mig en aning ur min vardagsbittra cynism. Ja. Så kommer det bli. *off to write kinky fanfic*
I tv-serien har vi faktiskt fått se Kenneth halvnaken vid flera tillfällen, men jag har verkligen inte tyckt att det varit hett eller att han varit snygg då. Det är nog för att de visat det på ett så fånigt och halväckligt sätt, avsett för att locka till skratt (inte så konstigt då det är en komedi, duh). Nej, ska det bli något hett så ska det gå till så som jag just bestämt. Capisce?
Det lustiga med mina olika crushar är dessutom att de flesta av dem kommit till mig i drömmar eller nästan som i visioner. När jag var typ tretton hade jag en dröm om att Jeff Goldblum var en hängselbyxklädd bonde (!) vars farm jag och en kompis hade inkräktat på, och han blev arg och jagade oss med en högaffel. Efter att jag vaknade den morgonen crushade jag stenhårt på honom i flera års tid. (Han stämmer dock inte i övrigt in på mina kriterier, men det var så länge sedan. Nevermind.) En gång när jag joggade fick jag plötsligt en konstig känsla av att Conan O'Brien joggade bredvid mig och hejade på och försökte få mig att springa fortare. Det var jättemärkligt. Sedan crushade jag som en galning på honom i typ två veckor. Apan började jag nästan sarkastiskt crusha på eftersom han så klyschigt stämde in på det mesta på listan, men det var inte förrän efter jag haft en dröm om honom på natten som jag började bli intresserad på riktigt. Det är liksom som att mitt undermedvetna måste försöka förklara för mig att jag är hooked på någon, för jag fattar det inte själv i realtid. Märkligt. Det funkar inte alltid, dock. Jag hade en dröm om Ben i LOST en gång, och drömmen i sig var tillräckligt skum för att kunna försätta mig i ett förcrush-stadium, men när jag väl vaknade började jag aldrig riktigt crusha. Mest frågade jag mig själv: "Va? Tycker jag han är attraktiv?" för det hade jag inte märkt något av i verkligheten.
Jag tar upp detta för att jag drömde om Kenneth inatt. Det var inte första gången, men ingen av drömmarna har varit någon regelrätt snuskdröm så jag har väl inte fattat förrän nu. Förra gången strök jag honom lätt över kinden. Den här gången var jag på en fest med hela 30 Rock-gänget och jag försökte få honom att förstå att jag ville dansa med honom. Det var det hela. Men ändå vaknade jag med den där speciella känslan i magen.
OKEJ JÄVLA HJÄRNA JAG HAR VÄL EN CRUSH DÅ HÅLL KÄFTEN.
Det var svårt att vid en snabbgoogling hitta några bra bilder på Kenneth där han inte ser ut som att han ska flina ihjäl sig, men här kommer ett litet picspam i alla fall. Sötnosen. ♥
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar